Sonen på 8,5 månad jollrar inte konsonanter ännu. Finns ni som går eller gått i mina skor?

Vår son höll på precis som du beskriver i den åldern, det var ghii, eeeh, och um bum bu.

Vid ca 9,5 månad började han säga mamamama och dadadada.

Kan det vara så att din oro för detta egentligen handlar om att du är deprimerad och/eller slutkörd av bebislivet? För det låter inte egentligen som något att oro sig över! Jag har tyvärr också stor vana av att oro mig, så jag vet hur jobbigt det kan vara. Sen har det visat sig att inget av det jag någonsin oroat mig för har inträffat.

Mmm, så har jag också kännt varje gång jag oroat mig över något (ibland flera månader i sträck). Vad är du rädd för när det gäller det här med konsonanterna? Jag menar, hur tolkar du det i dina värsta fantasier?

Vill föresten tillägga att när vår son började säga mamamama vid 9,5 månads ålder så var det bara under nån vecka, sen var det bara um bum bu, eeeeh, pruttljud och så igen. Sen har det kommit och gått.

Jag tror att man har mer att oroa sig för om barnet inte verkar intresserad av att ha kontakt genom ljud (och det problemet har ni ju inte) eller om barnet inte förstår något av det man säger (och det problemet har ni ju inte heller).

Hoppas att du kan sluta oroa dig och bara njuta av din lilla son istället. Vet som sagt hur pest det är med oro/ångest och det verkar så onödigt att du ska ha det för detta! (Men det är ju alltid lättare att se det när det gäller någon annan...)

Men barn med autism är väl inte heller så kontaktsökande i övrigt som vad din son verkar vara? Han tittar dig i ögonen, vill ha folks uppmärksamhet och blir glad när han får det. Det låter väl inte så autisktiskt direkt?!

Jag vet att du skrev i TS att du inte ville ha rådet att vända dig till bvc, men jag tror ändå att det skulle kunna vara bra. Med största sannolikhet är din lille son helt normal och det är du som inte mår bra och kanske behöver lite hjälp för att komma ur de här rädslorna. (Det kan ju bli så när man plötsligt har något som är så otroligt värdefullt att man blir rädd att något ska hända guldklimpen eller att den har någon skada/sjukdom eller att man inte duger som mamma eller...listan kan göras lång på vad man som mamma kan oroa sig för). På bvc är de ju vana vid att möta mammor som mår dåligt och det finns hjälp att få. Jag hoppas att du ska kunna släppa den här oron och få njuta mer av livet med din lilla son istället.