Vid 40 - är det bättre att lägga ner sökandet efter en partner och förbli singel??

nej jag tycker inte att man ska utgå ifrån att man ska vara den eviga överblivna singeln...

jag tycker man ska lämna alla dörrar öppen för ett förhållande eller för all del bara ett äventyr. Det finns så många olika sätt att möta kärleken på att det vore jättetråkigt att inte ta chansen om den väl dyker upp bara för att man "ska" vara singel när man passerat 40...

Det som kanske gör det svårare att hitta någon i den åldern är väl att många har ett väletablerat liv och ett etablerat familjeförhållande, dom singlar i 40-års åldern är väl sällan ute och rör på sig pga detta och blir kanske lite svårare att finna.

En liten solskenshistoria.. min mamma har en väninna som  varit singel från och till i alla år och som också var barnlös. Hon har rest, pluggat, bott utomlands och haft sitt liv i karriären helt enkelt. Hon får en kurs i blomsterbinderi som present när hon fyllde år av några kompisar och där är kursledaren en man som är 7-8 år äldre än henne. Tycke uppstår och efter en lång tid av uppvaktning och dejtande så flyttar dom ihop. När kvinnan fyller 43 år föder hon deras första och enda barn.  Idag 15 år senare är dom fortfarande ihop.

och min svärmor är 66 år och änka sedan tio år.. hon dejtar friskt och hon säger att hon vill fortsätta bo ensam men vill gärna ha någon att dela resten av livet med.

Mina två bästa tips i det här är:  (har själv träffat kärleken via internet, han är 14 år äldre än mig.. )

1: ta det inte så allvarligt. ta det för vad det är. Utgå inte ifrån att alla är potentiella blivande män. Börja inte i fel ände helt enkelt. Ha roligt under tiden du känner dig för och "letar".  Och ta det i din egen takt.. du måste inte gå ut med 14 karlar på fyra månader.... ta hellre fyra karlar på 14 månader....  det är inte killen du ska hänga upp ditt liv på, han är snarare den du ska ta med dig på ditt livs promenad.
Ta det lugnt och ha kul!

2: revidera vad det är du letar efter. Kanske du kan se ett mönster på vilka killar du träffar på och vad som inte funkar. Våga tänka annorlunda. Våga revidera dig själv. Våga dig på något helt nytt. Och säg nu inte att du testat allt för det har du verkligen inte gjort, tro mig...
Människan är på gott och ont ett vanedjur och när det gäller att hitta den rätta så är vanebildningen ett ont fenomen för man kör på i gamla hjulspår trots att man tror att man tänker nytt... Att byta killsort är betydligt mer komplicerat än att bara välja en rödhårig före en blond om du förstår hur jag tänker...

tänk också på att det spelar stor roll VAR man träffar varandra.  Att tänka nytt fast man går på samma gamla kvarterskrog är kanske inte det optimala.. ska man tänka nytt ska man också tänka så hela vägen.

Så kort sagt.. den man du helst av allt inte vill träffa - han kanske faktiskt ÄR den kille du letar efter?

sen är det så här också - har man varit singel en lång tid hamnar man lätt i ett slags egotänk och det blir svårare och svårare att inte bara släppa in någon i ens liv utan också att acceptera att man plötsligt blir två.

Så vill du ha någon i ditt liv får du kanske också fundera ett ögonblick på ALLT vad det innebär av både goda och onda ting.

Min svåger är 40 år och han har inga barn och levt singel i många år. Han var sambo en kort period i 20-års åldern och jag ser i honom klart och tydligt många ego-sidor som inte bara är av den goda sorten. Tyvärr har hans mångåriga singelliv fört med sig att han har svårt att acceptera att andra människor har ett eget liv, allra helst om tjejerna i fråga kanske har barn med sig i bagaget. Han förväntar sig nästan att alla ska ställa upp på hans krav, men börjar dom ställa krav på honom ja då tappar han intresset och tjejen blir plötsligt en konstig människa och nån han raderar ur telefonen...

Så att vara långvarigt singel kan ställa till det utåt sett också för den man träffar, det är kanske inte så lätt att BLI en drömprins i ditt liv?

Så fundera även på vad den du träffar ser hos dig själv och vad den människan ser AV dig...

ett problem jag själv stötte på som singel - trots att jag då var runt 25... Var att en del killar drar öronen åt sig om man är för självständig och för självgående..

Ett eget liv där man fungerar utmärkt på egen hand är jättebra.. men man ska inte behöva få allvarlig ångest mellan att välja på  kvällens aktivitet med syjuntan och en fikadejt på stan. Då kanske man får omvärdera litegranna...
Man ska liksom inte behöva pressa in en kille i sitt liv, han ska få plats ändå och för att det är självklart att han har en plats.

Ensam är stark javisst.. men att vara ensam är jävligt ensamt....

Så är du en tjej med tusen järn i elden kanske du faktiskt skrämmer iväg en del killar?

nej jag tänkte mest på att det finns många som har massa aktiviteter i veckan... man ska träna, det är myskväll med tjejgänget på onsdagarna, träning och afterwork på torsdag, ridning på fredag + utgång, lördag städar och tvättar man, söndag ska man handla och fika med mamma, måndag ska det handlas och tränas osv osv...
 
har man så fullt schema kan det lätt bli att man blir lite blind och oförstående och kanske tycker att killen man träffar är grinig och tråkig som inte kan unna en själv att ha lite roligt "nån" gång... att man är SÅ bokad kanske man inte ens själv tänker på..  och då kan killarna fundera på vad dom gör i ens liv om dom står längre ner på prioritetslistan
självklart ska man ha ett eget liv, men det egna livet får aldrig ta över när man vill träffa någon. killen ska inte behöva boka dejt två veckor framåt för att få en chans att träffas. Det är så jag menar med att man kanske skrämmer iväg killarna. Förstår du nu min tanke bättre?

nej jag vet att vävstuga och syjunta inte är detsamma. det var bara ett fiktivt exempel....

nånting som jag också funderar på som många yngre gärna gör lite fel med....

det får aldrig synas att man är ensam och på jakt...  många i min ålder 30+ eller yngre kan få en lätt desperat aura omkring sig och det syns verkligen.

dejtar man 10 killar på tre månader - ja det är upp till var och en - men det märks utåt och det får man aldrig glömma.

du nämner något viktigt här...

att dejta ska och bör vara kul. du ska välja att gå och dejta för att DEJTEN är rolig - inte för att han kanske är en framtida äkta man.

jag tror inte att du sitter och genomlider en dejt men du kanske måste ha rätt motivation för att dejta om det ska vara någon ide över huvud taget.  Dejta inte alls - eller med rätt känsla.  Man kan inte göra det halvhjärtat.

mina dejter genom åren har inte alltid varit så himla intressanta men jag har i alla fall sett till att jag fått göra kul saker och som ändå stimulerat mig och mina intressen.  Själva DEJTEN har varit fulländad - även om killen i fråga varit ett rikspucko...

förstår du skillnaden...

nej så ska det inte vara.. Man kan vara sökande fast man inte söker aktivt... dvs.. man visar att man är öppen för kärlek och förslag.
Man kan absolut dejta under tiden men jag tror inte att det ska gå så långt som att man blir sårad.

Du kanske har för höga förhoppningar att även dejtandet blir laddat av känslor och funderingar?

En fundering.. du säger att du blivit sårad gång på gång.. men jag undrar om VAD som egentligen sårat dig.  Är det kanske inte så att du mest blir sårad över att det inte går som du vill?

Du blir kär i kärleken , dvs du blir kär i att du har ett förhållande eller något som är på väg att bli ett.. och så går något snett och du känner dig sårad. Men inte nödvändigtvis av killen alla gånger utan det faktumet att själva förhållandet inte funkade.

Är det egentligen inte det som sårar dig mest? att du står där och är övergiven.. inte att just killen sårade dig.

Är jag på rätt väg i mina tankar?

en klok vän sa något till mig för ett tag sedan apropå singelliv och förhållanden...

en nöjd människa är 100 ggr mer tilldragande, attraktiv och intressant än nån som liksom bara trampar på i sina ullstrumpor

och det ligger faktiskt något i det... för som ovan sa - har du ett liv du själv är nöjd med för övrigt så blir du genast oerhört tilldragande och spännande.

du kanske skulle behöva byta fokus?  var fortfarande öppen för kärleken och fortsätt leta - men du kanske ska fokusera på dig själv ett tag och få ett så intressant liv som möjligt under tiden.

jag tänker också rent spontant på den gamla hederliga tidningen Mitt livs Novell som jag läste som tonåring.. i den fanns det ju alltid en massa historier om folk som träffats på lite udda sätt och jag tänker mig att du kanske ska låta även såna dörrar stå öppen... (semesterragget, pizzakillen nere på hörnet, taxikillen, busschauffören, hantverkare, killen på bilbesiktningen, grannen, kompisens ensamstående släkting, bordsgrannen på festen osv osv... )

men sårad blir man ju i ALLA förhållanden även dom som är riktigt bra...  helt enkelt för att vi alla är människor med fel och brister...

Min man och jag älskar varandra av hela vårt hjärta men vi ryker ihop och sårar varandra sjukt mycket för att vi inte tänkert efter och beter oss korkat.... och visst har vi båda gått rejält över gränserna och verkligen SÅRAT varandra men eftersom vi ändå älskar varandra också så har vi tagit oss igenom det och gått vidare.

Så egentligen handlar det ju inte om att såra varandra i sig - utan om att kunna ta sig igenom just det som sker där och då.