Hund och bebis - hur farligt?

Alla säger olika och alla hundmänniskor säger ju alltid att just deras hund aldrig skulle skada någon. Men som du säger det är ett djur och de är inte pålitliga så jag skulle aldrig lämna mitt barn obevakat med en hund.

Jag hade blivit fullkomligt TOKIG om min sambo kommit hem med en sådan bild eller haft omdömmet att låta en 5 månaders bebis "tampas" med en hund.

Många hundar är människans bästa vän och mycket väluppfostrade, men man kan aldrig lita på en hund. Att dessutom utsätta en bebis som inte har NÅGON chans att avvärja sig eller påkalla uppmärksamhet om den är i fara (jo den kan skrika men den kanske inte ens fattar att den är i fara) känns galet.

Tack, jag känner att jag ligger rätt med min känsla.

Det är inte fråga om att hunden inte är "snäll", men den är ju ett rovdjur och har instinkter som den inte rår för. 

Men hur ska jag få med mannen på detta?

Jag har en liten hund (3,5kg) som gör utfall mot små barn, just för att dom är hårdhänta och han får ont. Vill små barn ändå klappa får jag ha han i knät och hålla ordentligt, samtidigt som jag har koll så barnet inte gör nåt galet. Jag får helt enkelt passa hela tiden när små är hemma. Man måste låta hunden vara just hund och se till att barnet inte kan skada den, för hundar markerar ju smärta genom att göra det enda den kan i trängd situation, använda munnen. Sen är det ju olika hund till hund, finns ju dom som gått på barn och bitit utan synbar anledning, men det finns en anledning "gömd" nånstans.. Hundar ovana vid barn bör alltid passas enligt min mening. :)

Hmmm.... hundratusentals barn i Sverige växer upp med hund i hemmet utan att komma till skada-risken är nog minimal skulle jag vilja säga. Visst kan man aldrig lita på en hund till 100%, men man kan aldrig lita på en människa till 100% heller. En hund kan ju faktiskt vara till stor hjälp också

Jag brukade sova med våra jakthundar från jag var bebis, mamma brukar berätta om hur jag själv kröp dit och gosade ner mig. Hundar är ju olika i tolerans mot barn och psyke. Många kan berätta om hur hundar och hästar anpasssar sig efter om det är barn eller vuxna som hanterar dem. Visst ska man vaka över barn och djur, se till att hunden kan gå undan tex kompostgalller vid någon sovplats och matskålarna.
Men att barn och djur ofta kommer bra överens och att djur betyder väldigt mycket för många barn måste man ju även ta med och inte bara att det kan hända olyckor.
Men eftersom du är mer ovan och inte vill så måste väl du och din partner försöka hitta någon medelväg.

Känner man inte hunden ska man vara på sin vakt. Men kan säga att jag är uppvuxen med hund. Jag hängde henne i öronen,nöp henne,och satt på henne när jag var liten bebis. Men hon älskade mig gränslöst mycket. Bet eller morrade aldrig åt mig.

Var vi ute i någon park så hade hon alltid stenkoll på mig så jag inte skadade mig. Min mamma visste att jag var trygg med henne. kom någon främling för nära vagnen jag sov i så visade hon tänderna och morrade dovt. Kom jag för nära vatten ställde hon sig i vägen och föste undan mig därifrån. skrek jag så kom hon genast och kollade hur det var fatt med mig. Hon var min bästa vän och min mamma litade på henne för fullt.

Så visst finns det snälla hundar som älskar barn. vi träffade en sån härom veckan faktiskt. Han hälsade på mina barn på gatan och dom bjöd honom på russin. Han tog russinen såå försiktigt för att han inte skulle råka rispa mina barn med sina tänder. Han njöt av deras uppmärksamhet ett tag innan han traskade vidare med sin matte=).

Det är inte det att jag tror att barn inte kan ha utbyte av hundar. 

Men jag känner mig osäker på hur man kan ordna det på ett säkert sätt. 

Lär barnet från början att vara snäll mot hunden också. Det är inte ok att dra i eller slå hunden, utan klappa fint!

Det är skillnad på att leva med en hund och vara på besök hos en hund.

Min hund och mitt barn är bästa vänner. Jag lämnar dem inte utan uppsikt tillsammans, men de leker ihop och hunden är väldigt, väldigt tålmodig. Däremot skulle jag inte lita en sekund på honom med andra barn.

Jag tycker att du ska lära ditt barn att umgås med hundar, och den hunden i synnerhet, att klappa fint och ge godis och inte vara hårdhänt och så vidare, men kom igen, han är fem månader. En aldrig så snäll och vänlig hund kan skada ett så litet barn utan att mena det.

Jag hade haft barnet i famnen och tittat på hunden, suttit på golvet med barnet i knät och låtit dem bekanta sig, kanske hjälpt barnet att ge hunden något ogott. Men jag hade inte lämnat barnet på golvet ensam, i babysitter eller inte, med hunden lös, och jag hade definitivt inte låtit dem tampas om några leksaker.

Det är självklart för mig att han ska vara snäll mot alla djur, så du behöver inte oroa dig.

Jag kan förstå dig fast jag själv har hund. Har en stor Otroligt snäll rottweilertik på 5,5 hemma som inte gör en fluga förnär på våran tvååring här hemma. Han är uppvuxen med henne, sitter gärna o klappar fint, hänger lite på henne o kastar boll med henne. Hon har stenkoll på var han är när hon ligger i storarummet o han far runder. Är hon ivägen eller är trött på tjo o tjim så går hon helt enkelt iväg. De ja ville komma till med förståelse för din rädsla är att jag har en vännina med barn i samma ålder o en rottishanne modell större o yngre son jag Inte litar på med min son. Han ser lömsk ut o kan morra när barnen rör sig kring korgen. O min magkänsla va sann för att dom avliva han denna veckan pga att han gjort utfall mot mannen i familjen. Men tycker som dom andra låt hunden vara med om barnet sitter i knäet tex i soffan eller på golvet. Hunden kan du tänkas bli lite sotis annars så låt den vara med om den vill det så den lär sig umgås med barnet. När barnet sen blivit större kan dom ju ha mkt roligt tillsammans :)

Att ha barnet i babysitter/på golvet är väl inget problem, så länge hunden håller sig undan och allt sker under uppsikt? 

Vår hund var faktiskt inte jätteintresserad av dottern när hon var sådär liten. Alltså, hon höll sig kanske i närheten och gick väl fram och nosade nu och då, men annars så tyckte hon nog att "lillasyster" var ganska ointressant. Och när vi är ute med båda så sköter hon glatt sitt och låtsas att dottern inte finns. Men går nån annan iväg med vagnen (som inte är familj), då kan jag säga att hon direkt slutar med allt och sticker som ett sträck efter vagnen Inte så att hon är alls aggressiv eller så när hon kommer fram, hon vill bara hålla koll på att ingen snor "valpen".

Numera när dottern är 1 år så är dom otroligt gulliga ihop. Om hunden vill vara ifred så går hon undan, men dom leker ihop ganska ofta, nu senast med ett pyttelitet gosedjur. Dottern sticker glatt in handen mellan vovvens tänder och petar ut gosedjuret (40 kg retriever), skrattar förtjust, håller gosedjuret ett litet tag och sträcker sedan fram det till vovven som med otrolig försiktighet undviker dotterns lilla hand och plockar åt sig det lilla gosedjuret som sticker fram mellan fingrarna. Och så samma process på nytt. 

Men det viktigaste är väl att man håller uppsikt. Jag skulle ju inte låta dottern och hunden leka tillsammans när jag inte sitter brevid och har koll. I början när dottern var liten så höll vi ju noga koll på att dunderklumpen (hunden) inte gjorde något dumt i misstag. När hon nosade på dottern så var vi precis brevid och hade koll på både hundens nos och dottern. 

Det är väldigt givande för barn att få umgås med djur, dom lär sig faktiskt förvånansvärt fort hänsyn och dom får lära sig att tolka djurens språk och signaler. Men det är ju viktigt att det sker under kontrollerade former, med folk runt omkring som kan tolka hundens signaler tidigt och se om något är fel.