Trotskaos!

Vår dotter är snart 3 år, om 2 månader, och hon är definitivt i trotsåldern.
Hon skriker och gapar för allt möjligt och vägrar ta på sg och byta blöja (som hon kanske borde sluta med snart).
Hon slår omkring sig och sparkar runt sig och beter sig exakt som en trotsålders ska.

Egentligen är hon väl bara helt normal och allt är som det ska, hon utvcklas och det påverkar henne.

MEN: Hur är man den där pedagogiska, gränssättande, bra föräldern som man vill vara?
Hur gör man?
Vi blir till slut helt knäckta och faktiskt ganska arga på henne efter flera timmars skrik och att hon vägrar totalt att lägga sig på kvällen men också att hon skriker så lillebror vaknar (fastän i ett annat rum). Vi försöker verkligen ha tålamod och visa förståelse, men ändå sätta gränser, men det hjälper inte.

Vad kan man göra? Ska man bara stå ut och vänta "tills anfallen går över"?
En del säger att man ska ignorera barnet, vänta ut. Men jag/vi vet inte hur vi ska hantera det.Allt man gör känns fel.
Vi försöker såklart vara lugna och bestämda men vänliga - men dt hjälper inte mycket, kan jag säga...

Vad gör man? Hur orkar ni? Hur ska man tänka och agera?

Vad lustigt! Jag har skrivit detta för flera år sedan, nu är mina kids galet busiga och trotsiga som attans.
Det fick mig att skratta, det är väl faser de går igenom.
Nu är de (pojke snart 4 och dotter på 5) helt galna, de lyssnar aldrig och nästan river stället. Vi känner oss maktlösa.
Som sagt, man försöker sätta gränser, vara lugn och konsekvent, men ibland känns det hopplöst.
Kanske är de stolliga för att de snart ska få bebissyskon och jag som mamma varit sjukt trött och orkeslös.

Hur har ni andra det?
Har ni haft strul när ni vämntat syskon eller andra situationer?
Eller är det "bara äldern" som spelar in, att de utvecklas bara?
Man blir lite matt ibland, även om de är underbara förstås...

Trotskaos!

INNEHÅLL