Trotskaos!

Ingen aning.. så jag undrar oxå.. min dotter började med detta förra månaden.. då var det oxå 2 månader kvar tills 3 års dagen.. å vissa dagar kan jag bli helt galet trött på henne.. Det hjälper ju inte till att jag har väldigt ont i min kropp å är trött å slut.. (är i v.28..)

Jag känner verkligen igen mig. Min äldsta blir också 3 om två månader. Den senaste tiden har hon blivit som förbytt. Hon får utbrott på utbrott och totalvägrar en hel massa saker. Det är så otroligt mycket tid som går åt till att försökta lirka och distrahera henne. Inte alltid lätt när man har en 1-åring också att ta hand om också. Tyvärr tappar jag tålamodet ibland och blir arg på henne. Jag vill väldigt gärna få tips och råd på hur man överlever den här perioden.

Jag har tyvärr fått börja med väldigt mycket hot. Allt från att ta hans strumpor (som han får fullständig panik för) till att slänga in honom på rummet. Man försöker ju att vara pedagogisk under tiden, men självklart tappar även jag humöret ibland.

Ibland går det att samtala med honom, men oftast inte. Anfall i affären brukar vi lösa med att en av oss bara bär ut honom till bilen, så får den andra handla färdigt..

Köp eller låna Fem gånger mer kärlek av Martin Förster. Många bra tips! I korthet går det ut på att man ska släppa fyra konflikter av fem och ge barnet fem ggr så mycket positiv uppmärksamhet som negativ. 

Jag har ingen aning om ifall min son är i trotsåldern eller inte kommit in i den än (men en del tyder på det) eller var på trotsskalan han ligger, men jag tycker det är vettigt och att det funkar bra, sen blir det såklart bråk ändå med jämna mellanrum! Allt som kommer plötsligt är jobbigt för honom så jag berättar mycket om vad som ska hända - i början är det svårt att vänja sig... och så jättemycket humor - ibland kan man skoja bort utbrotten (min son tycker t ex det är jättekul att jag börjar skoja om spaghettiben när han plötsligt rasar ihop på golvet och inte vill ta på sig overallen), och framför allt  egentid då och då så man kan hämta sig. 

Jag blir jättearg på honom flera gånger i veckan men jag tror inte det är något farligt så länge man inte blir helt skogstokig och skräms. Han har börjat "skoj-slå" mig och det har jag jättesvårt att tåla! Jag säger inte förlåt för att jag blir arg för jag vill att han ska veta att det är OK att bli arg. Däremot får man inte slåss och säga taskiga saker. 

Som sagt, uppmärksamma de positiva saker mer än de negativa. Men jag tror också på att sätta tydliga gränser. Att skrika och härja tillbaka funkar inget vidare, men behöver vara bestämd. Ta barnet på axlarna, titta det i ögonen och säg "Nu räcker det. Nu är mamma/pappa trött på att du skriker och bråkar. Sluta med det".

Man kan ju också försöka med någon form av belöningssystem. En dag utan skrik och utbrott ger en stjärna. Ett visst antal stjärnor ger någon form av belöning, kanske favoritmaten till middag eller se en rolig film på TV.

Vad lustigt! Jag har skrivit detta för flera år sedan, nu är mina kids galet busiga och trotsiga som attans.
Det fick mig att skratta, det är väl faser de går igenom.
Nu är de (pojke snart 4 och dotter på 5) helt galna, de lyssnar aldrig och nästan river stället. Vi känner oss maktlösa.
Som sagt, man försöker sätta gränser, vara lugn och konsekvent, men ibland känns det hopplöst.
Kanske är de stolliga för att de snart ska få bebissyskon och jag som mamma varit sjukt trött och orkeslös.

Hur har ni andra det?
Har ni haft strul när ni vämntat syskon eller andra situationer?
Eller är det "bara äldern" som spelar in, att de utvecklas bara?
Man blir lite matt ibland, även om de är underbara förstås...