Vad skulle ni gjort om skolan ringer och säger att nu måste ni hämta erat barn?

Oj, oj, oj....
Låter helt klart som om TS har problem. Dålig attityd smittar! Man blir som dem man umgås med.....
Har läst hela tråden, och säger bara HJÄLP! klart att man kan vara irriterad, men den underliggande tonen i all din text som jag läser gör MIG irriterad, och inte på skolan.....

Om du nu hade frågat efter extra resurser INNAN ditt ban började på denna friskola så tycker jag att det verkar som om det redan fanns bekymmer... Varför frågar man annars?

Om du nu tycker att det är synd om din dotter på grund av de andra barnens beteende, att hon beter sig som hon gör på grund av dem, har du tänkt på att de kanske beter sig som de gör pga henne?
Att någon erbjuder en banan ska inte leda till detta bråk!
Att någon erbjuder något till din dotter borde ses som positivt! Hon blir sedd!
I detta läge tydligen inte lyssnad på, men hur många gånger "tjatade" kompisen om bananen?
Det är inget vi vet.... Eller hur?
Ibland är barn duktiga på att NÄSTAN tala sanning... Ibland kanske man som förälder måste ifrågasätta sitt barn. De lär sig snabbt att blinka med ögonen och klämma fram en tår, om det är det som gör att de får som de vill.
Lätt att skylla det ditt barn på andra barns beteende.... Skönt! Då slipper du ta ansvar!

 

Tycker att tråden bytit ämne!
Rufus: Håller med om det mesta !!
Mariohymn: Bra sagt. 
N1an: Har varit med om liknande situationer, och jag har hållit i barn. Självklart måste man ha koll på barnet och se så det inte far illa, men ibland måste man hålla en lite stund. För de andra barnens säkerhet, och ibland barnets egen säkerhet!
JAg brukar försöka att tala lugnt under tiden och på en gång klargöra för barnet:
När jag känner att du har lugnat ner dig så sätter jag dig på bänken bredvis mig, men då måste du andas lugnt och försöka att lugna dig. Sen försöker jag (om det går) att reda och tala lugnt med barnet om vad som hänt. Utan att de andra barnen är med i första taget, och försöka få elevens syn på händelsen och orsaken till varför det (enligt eleven) har blivit som det blev, utan att de andra läger sig i. När vi har lugnat oss (barnet) och pratat igenom tar jag ställning till om vidare diskussioner med övriga inblandade är genomförtbart på en gång, eller om barnen behöver lite "space" först.

JAg håller med Rufsas!!
Som pedagog ska man klara allt?!?

Jag saknar fortfarande de fakta som Rufsas efterfrågade.
Det känns som om Saramed M Har fastnat på ämnet holding... Och att den sker i en timma....

Flera personer här i tråden har efterlyst alternativa lösningar, finns det några bra exempel? Jag skulle gärna få höra hur jag löser situationen om jag som ensam pedagog ska kunna skydda andra elever då en elev får raseriutbrott och sparker , slåss och spottas, kastar saker på de andra utan att ta i barnet.

Om barnet av någon anledning är så argt så brukar de inte vara riktigt kontaktbara (och nu pratar jag inte om barn med autism!) förrens jag påkallar deras uppmärksamhet genom att ta dem i hand, hålla dem i armen, eller liknande. DÅ får jag deras uppmärksamhet. Det betyder inte alltid att de slutar på en gång. Jag har nog fått en hel del blåmärken och bitmärken under mina år då jag valt att ställa mig emellan barnen för att skydda de andra, betyder det att bara för att jag har valt att arbeta som pedagog så får jag skylla mig själv!!!??? Det var INTE detta jag utbildade mig till! (jag älskar för övrigt mitt jobb, och känner att den dag jag inte tycker det är roligt längre så byter jag jobb!!!)

Ska jag vid dessa tillfällen lämna barnen åt sitt öde för att hämta rektorn i en annan byggnad och inte finnas närvarande hos barnen, eller ska jag lösa situationen? Genom att som jag skrev i ett tidigare inlägg hålla barnet till dess att det lugnar ner sig för att sedan reda i situationen.( Inte för att som någon skrev tidigare skapa ångest och rädsla, utan en chans till att lugna ner sig utan att "tappa"ansiktet alltför mycket inför de andra.) Jag finns där hela vägen! Barnen jag jobbar med tycker om mig, de kommer frivilligt och av sig själva och kramar om mig både när de kommer och när de ska gå. Jag är noga med att tala om för barnen när de gör något bra, både med ord och kroppsspråk. MEN, jag tillrättavisar även felaktiga beteenden. Jag för alltid en en bra dialog med föräldrar och berättar för dem om det har varit något speciellt under dagen. BÅDE positiva och negativa saker som hänt. Uppmuntrar även föräldrar att ringa när de vill om de har funderinga eller känner sig oroliga av någon anledning.

Rufsas: Jag tror att jag skulle vilja ha dig som arbetskamrat!