30+ med första barnet 1-3 år, del 13

Det låter ju som om de är inne i samma fas våra små tjejer. Tack för tipset om att välja sina kamper. Det är något som jag har i tanken, men jag har kännt lite som att när hon kastar saker för trappan så är risken att hon får tag på något som går sönder (min iPhone har åkt ner någon gång bland annat) och därför vill jag lära henne att det är fel. Men nu när jag läste ditt inlägg slog det mig att det är ju egentligen inte hela världen att hon kastar sina leksaker, oftast plastklossar och bunkar. Det är väl något hon "behöver göra" för att se vad som händer. Jag behöver nog sortera i vad som kan tillåtas i viss mån och vad som MÅSTE vara nej.

Igår somnade hon efter att min man suttit bredvid sängen i ca 30-40 minuter. Men hon somnar dock i sin egen säng och sover sedan hela natten. Nu efter lunchen när hon ska vila så lägger jag ner henne i sängen och säger sov gott och går ut. Idag grät hon en kort kort stund innan hon somnade. Så det är nog på väl tillbaka.

Snart ska jag åka iväg till VC och kolla mina lungor. Är ju så himla förkyld och hostar så jag kräks. Får riktig panik av denna hosta. Hoppas det inte är något allvarligt, men de ville inte bara skriva ut hostmedicin eftersom jag är gravid.

Har inte läst här på hela helgen. Har inte riktigt tid att läsa ikapp heller, men hoppas ni har haft en bra adventshelg. Jag mår fortfarande dåligt psykiskt även om det lättat lite. Imorgon ska jag och prata med psykiatrisköterska, ska bli skönt att få babbla av mig lite.

Igår kväll somnade E alldeles själv i sin säng och vi behövde inte sitta i rummet. Nu vid lunchvilan idag var det inget gråt så nu får vi se ikväll hur det går.

Vår lilla E har feber för andra gången i sitt liv. Märkte på henne förut att hon inte riktigt var sig själv, väldigt sävlig efter maten, inte alls lika livlig som hon brukar vara. Verkade väldigt trött och vi tog en temp, hon hade 38,2 och fick en alvedonsupp innan läggdags. Somnade superbra ikväll också, bara lite gnäll precis när pappa gick ut ur rummet.
Hoppas nu inte febern håller i sig och att hon får sova gott i natt.

Ja, jag är en nykomlig i tråden. Tack
Febern höll inte i sig så länge som tur var. Hon har väldigt låg temp normalt, brukar ligga runt 36,4 ungefär i snitt. Så 38,2 var ganska mycket för henne. Men nu är den borta och det är skönt.

Hinner inte riktigt med att läsa allt som skrivs i tråden. jag mår fortfarande rätt dåligt psykiskt och känner mig sååå osocial mot mina vänner. Har liksom ingen lust att ringa och om jag ringer så känner jag som jag kastar tiden i sjön. Känner mig hemsk när jag känner så.
Igår var vi på BVC med lilla E på 18-månaderskontroll. Allt såg så bra ut och hon utvecklas bra. Hon väger nu 9590 gram och är 79,5 cm lång vår lilla prinsessa. Hon fick spruta också och den gjrorde nog riktigt ont för hon grät som bara den.
Hon har svårt att somna på kvällarna fortfarande så vi får sitta inne hos henne medans hon ligger i sängen. När min man sitter där är hon tyst men när jag går in så fortsätter hon att gråta. Kan inte låta bli att fundera över vad jag gör för fel. Jag vet ju innerst inne att jag inte gör något fel, men det gör så ont i mitt hjärta när hon gråter. Har så svårt att hantera det just på kvällarna. Är det bara jag som känner så eller är det normalt?

Cissi67 - Den boken har jag läst från pärm till pärm och den hjälpte mycket första året och det är ju som du säger samma princip även efter första året. Har nu inhandlat "Trotsboken" men det är ju inte trots hon kommit in i nu utan mer utveckling.  

Åh, ni är så gulliga allihopa. Så skönt att höra att inte bara E är som hon är. Känns som om tiden går så fort ibland och hon utvecklas så himla snabbt. lär sig nya saker var dag och det är klart att det är fullt i huvudet på henne och att hon har svårt att koppla av på kvällen.
Kan nog mycket väl vara så att hon är lite mammig nu på vissa fronter. Det är ju jag som är hemma med henne mest och det gör väl sitt till. Samtidigt som hon "bråkar" mycket genom att dra mig i håret, slita av mig glasögonen och nyps (vilket jag förmodar att de flesta barn gör) så är hon i behov av mycket mys och närhet från mig.

Är det någon som vill byta svärföräldrar med mig?
Jag håller på att bli tokig på dem. Vi har väldigt olika syn på vissa områden vad gäller barnuppfostran och allt vad det innebär. Jag och min man har bestämt att vi vill vänta så länge det bara går med att introducera sötsaker och massa "tilltugg" mellan de fasta måltiderna för E och även kommande barn. Och vi vill även att när jag och/eller min man är med så är det våra regler som gäller. Det sistnämda är en självklarhet för mig, är föräldrarna med så är det de som bestämmer. Nu till det jobbiga, svärmor (för det är främst henne det gäller) är bra på många sätt, MEN hon har en förmåga att inte lyssna på vad framför allt jag säger. Det har vid flera (väldigt många) tillfällen hänt att hon frågar vad E ska få, om vi ska fika. Jag svarar att hon får en frukt och vatten eller nåt i den stilen, då menar svärmor att "men hon ska väl ha lite bulle/kaka/glass/saft" varpå jag svarar "nej, hon tar lite frukt, det räcker". Där tycker jag att den diskussionen ska vara avklarad, men inte för svärmor. Då säger hon "kom här E så ska du få lite gott av farmor". I detta läge känner jag mig totalt överkörd, orespekterad och sårad och finner inte modet att säga ifrån.
Idag när de var här och hälsade på hade min man förberett dem på att vi ville prata med dem om en sak. Jag och min hade pratat igenom vad vi ville ha sagt och tog upp det när de kommit. Vi sa ungefär såhär:
"Det var ju en sak som vi ville prata med er om och det rör våra tankar kring uppfostran. Vi vill gärna tala om för er hur vi tänker och en sak som vi känner kommer upp väldigt ofta är det här med om vi fikar. Vi har bestämt att vi vill vänta med att introducera E för sötsaker så länge det går och fikar vi så kan hon få lite frukt, hon dricker inget annat än vatten eller mjölk och hon äter på sina mattider som vi har. Vi känner också att när vi är med så är det våra regler som gäller."
Svärmor sa något i stil med:
"Ja har de inte smakat på sötsaker så har de ju inte det behovet..."
Sen hade vi tänkt ta upp lite mer specifikt att vi hoppas att de kan respektera detta och att om de är barnvakt till E att de inte ger något bakom vår rygg och så vidare. Även en del annat vi ville ha sagt. Men efter att vi sagt ovanstående så blev det tyst i 2 sekunder, då var svärmor snabb med att säga "från det ena till det andra, hur ska vi göra i jul? Bla bla bla bla...." så var vi ur det ämnet som vi ville prata om. Jag är rädd för att stöta mig med svärmor och kom mig inte för att säga att "vi var inte fördiga". Så nu känns det som att det kommer bli samma visa igen nästa gång vi fikar.
Önskar bara jag hade en svärmor som jag hade förtroende för och som jag kunde säga ifrån till att så här vill vi ha det. Min man är rätt konflikträdd och det är väl kännetecken för hela hans familj, man pratar inte om saker liksom.
Förlåt att det blev så långt, men jag var tvungen att skriva av mig lite. Skriv gärna vad ni tycker om situationen, överreagerar jag eller har jag rätt att känna att det är jobbigt?

Sara 75 - Jo jag förstår och det är så jag känner också. Men problemet är ju att få henne att lyssna. Jag har vid två tidigare tillfällen pratat med henne om detta och hon är såååååå förstående var gång. Men det verkar inte gå in. Jag skulle så gärna vilja ha styrkan att säga till på skarpen, men är ju rädd att det kommer skära sig totalt mellan oss då. Sen är det ju det här med om de någon gång ska vara barnvakt, jag känner nu att det finns inte på världskartan att lämna E till dem. Skulle inte kunna slappna av en sekund under den tiden. Känns så hemskt att behöva känna så. Sen mår jag ju dåligt psykiskt med ångest och så och det påverkar ju mycket hur jag känner också.
Min mans syster har ju en dotter som är 3 år och hon gör ju inget annat än att äta godis/kakor/glass/bullar m.m i tid och otid. Så det gör väl att svärmor har svårt att fatta att vi tänker så annorlunda.
Hatar verkligen denna situationen och önskar jag kunde SLÅ in saken i huvudet på henne så hon förstår en gång för alla att barn behöver inte äta sötsaker jämt för att bli lyckliga.
Hade ju också varit mycket enklare om min man kunde talat förnuft med henne, men det lär väl inte hända...

Det är ju det att jag flera gånger har pratat allmänt om det här med barn och sötsaker och att lägga grunden till en bra kosthållning osv. Men de verkar ha svårt att förstå. De lever i sin egen lilla värld. Och det gör mig så oerhört arg. Och så blir jag så arg på mig själv att jag inte bara kan ryta ifrån och säga till på skarpen att "Hallå, fatta att det är så här vi vill ha det!!"
Men de är väldigt speciella, de har även väldigt svårt att förstå att jag mår dåligt psykiskt och vill inte beröra ämnet. Det mesta med dem är bara massa ytligheter och sån är inte jag.

Jag vet inte vad reglerna säger där, men jag tycker att ni ska stå på er att ni vill ha kvar honom på den avdelningen som han är på nu. Det ska ju kännas bra för er.