Jag vill vara med. Jag har en dotter som är född juni -09 och har nummer två i magen och är beräknad 30 mars. Just nu har vi vårdnadsbidrag under vintern tills bebis kommer. Vill försöka vara hemma så lång tid som möjligt. Bor tillsammans med min man i Skövde.
Jösses vad snö det är ute. Gick ut och skottade fram bilen förut för att efter många om och men 1 timme senare lyckats få den upp till garaget för att få in vinterdäcken. Ska åka och skifta däck senare idag. Fick hjälp av en kompis, en granne och han som skottar i vårt område och vi lyckades med gemensamma kraftar få upp bilen för de små backarna till garaget. Så nu hoppas jag att jag kan ta mig bort till däckverkstaden och byta däcken för imorgon ska jag och en kompis åka til Ullared och det har jag längtat efter jättelänge.
Badhuset har jag inte varit i ännu med vår dotter. Vi badade ute i somras, men badhuset har inte hunnits med ännu. Får nog ta det en dag snart. Vi har ju ett helt nytt äventyrsbad här i Skövde med babypool och allt.
Men Emilia fick i alla fall leka i snön för första gången i sitt liv idag.
Jag hoppas verkligen att vårdnadsbidraget kommer bli mer utvecklat. Det borde gå att få längre tid än till 3 års ålder. Jag menar det kostar ju ca 12000 kronor per barn och månad för en dagisplats för kommunen, om man då väljer att ha sitt barn hemma så kan väl det vara i alla fall 6000 kronor i vårdnadsbidrag.
Hur många dagar i veckan är era öppna förskolor öppna?
Jag har lillsyskon i magen som är beräknad till mitten av juni så vi får se om jag lyckas vara hemma tills dess eller om jag får hitta nåt tillfälligt jobb och låta maken vara hemma ett tag. Om vi kan pyssla ihop det så lillan får vara hemma så gör vi gärna det.
idjos - måste höra med dig som också har en dotter som är 18 månader. Hur är hon i sättet nu? Testar hon mycket? Svårt att somna på kvällen? osv.
idjos - Rött styre, ja då förstår jag.
Ja det är jobbigt att må som jag mår med ångest var dag, graviditetshormoner som spelar över och en 18 månaders liten testfröken hemma. Emilia lär sig nya saker var dag och nu kan hon klättra upp på stolarna i köket och i vardagsrummet. Står upp på dem och VÄGRAR sätta sig ner, igår ramlade hon ner och slog bakhuvudet i, men inte lärde hon sig för det. Hon börjar ha en stark vilja och lägger sig på golvet och gnäller om hon inte vill göra något. Hon slår mig, drar i mitt hår, nyps och drar av mig mina glasögon, jag känner mig misshandlad. Hon vill ibland inte alls få på sig ny blöja och river av sig den. På kvällarna när hon ska sova gråter hon hysteriskt om vi lämnar henne innan hon somnat. Men hon får ligga i sin säng och vi ligger bredvid i en annan säng. Oftast får min man ta det för med mig jämte gråter hon ändå, lite mammig tror vi. Emellanåt så är hon väldigt klänging och gråter och skriker om vi inte tar upp henne vilket jag inte alltid gör. Sen kan hon långa stunder roa sig själv utan problem.
idjos - ja det är nog lite förtidstrots hon är i. Tror också hon testar lite eftersom hon börjar förstå att det är en liten som snart kommer till familjen och ser om mamma älskar henne lika mycket vad hon än gör. Har andra mammor som varit med om liknande.
Emilia är väldigt lite i kroppen hon också, på kontrollen sist (18 månader) vägde hon 9590 gram och var 79,5 cm lång. Så jag hade hoppats att det här med att klättra på stolar och borde skulle vänta. Hon är annars rätt försiktig av sig och väldigt lugn i övrigt och har alltid varit. Hon har varit en riktig lyxbebis Och jag tackar för att hon ändå sover såpass bra på natten när hon väl somnar, då sover hon hela natten och vaknar sällan innan 8.
Min man jobbar lite olika skift och just nu jobbar han natt så nu sover han på dagarna fram till 16, då har jag maten klar och vi äter middag tillsammans, sen har han lek och bus med Emilia och jag kan sitta lite vid datorn eller bara ta det lite lugnt. För då har han koll på henne. Oftast nu är det även han som nattar henne för att jag ska få lite extra lugn eftersom jag mår som jag mår just nu.
Jag har länge gått hos en psykiatrisköterska och pratat. Tror det är 2-3 år nu. Tidigare led jag mer av depression än ångest och har varit deprimerad i 16-17 år sen min mamma dog i en bilolycka. Mamma hade samma problematik som jag har men det var ju inte "tillåtet" att må dåligt på den tiden så hon fick aldrig någon riktig hjälp. Jag började äta Citalopram i början av 2006 och depressionen minskade men den läkaren jag träffade då slutade och sen föll jag ur systemet. 2 år senare rasade allt för mig och jag fick kämpa läge innan jag fick någon hjälp för jag "hamnade mellan 2 stolar". För frisk för akutmottagning och för sjuk för primärvården. Men jag fick till slut kontakt med en läkare på akutpsyk som satte bollen i rullning. Ökade medicinen och fick träffa psykiatrisköterskan. Sen har jag gått hos honom och pratat och han har hållt mig äver ytan. Tidvis har jag mått jättebra men långa perioder har det varit kämpigt. Det är nu under det senaste halvåret/året som depressionen har avtagit och ångesten ökat så tabletterna är nu verkningslösa och dem har jag slutat med långsamt och märker ingen skillnad. Efter sommaren började jag med KBT och hoppas att det ska kunna hjälpa mig. Men just nu är det ju stort kaos med massa ångest och oro (har GAD generaliserat ångestsyndrom), gravidhormoner och Emilia.
Skönt att kunna skriva lite med dig kram
Det är dålig aktivitet här inne. Jag hinner nästan aldrig sitta vid datorn numera, har fullt upp med annat.