Sena missfall

För nästan exakt ett år sedan blev jag gravid första gången, jag och min sambo var överlyckliga, vi hade planerat detta ett tag och äntligen hade det tagit fart. Allt såg bra ut på ultraljuden. När man har gått dom tolv kritiska veckorna så känner man sig ganska säker på att allt ska gå bra. Vi köpte barnvagn och lite kläder. Men när vi hade gått nitton veckor så började jag blöda en kväll, jag fick panik och ringde sjukvårdsupplysningen som skickade mig till akuten, det visade sig att livmodern hade öpnnat sig lite. Vi blev inlagda med förhoppningar om att det kunde gå tillbaka, men ett dygn senare satt jag med en dotter i famnen. Det visade sig vara gbs.
Läkarna förklarade hur ovanligt detta var och att det inte var troligt att det skulle hända igen. 

Det tog inte mer än ungefär 6 veckor innan jag var gravid igen, vi var jättenervösa denna gången, speciellt eftersom jag började att blöda i vecka sju och det slutade inte innan jag var i vecka arton. Läkarna hade ingen förklaring till blödningarna, men barnet växte och mådde bra. När vi kom till vecka nitton var vi extra nervösa, men det gick bra. Men en dag i vecka tjugoett, då jag stog på jobbet, så kom världens jätteblödning, på två sekunder så hade jag blod hela vägen ner i skorna. Det blev akut till sjukhuset där dom inte hittade några fel, barnet mådde bra och blödningarna hade slutat så dom skickade hem oss. Bara några dagar senare vi jag värkar, då hade jag gått över till vecka tjugotvå. Även denna gången förlorade jag barnet, denna gången var det en son jag fick i mina armar. Efter vecka tjugotvå är det juridiskt sett inte ett foster längre utan ett barn. Denna gången hade läkarna ingen förklaring till det som skett.

Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv kunnat tro att man kan tycka så synd om sig själv som jag gjorde när jag satt med våran döda son i mina armar.
Nu undrar jag om det finns någon mer som varit med om samma sak och om man ska våga försöka igen.