Överintelligent barn, nån mer?

Tack!!

Ett exempel ur vår vardag: Idag ritade han en helikopter med perfekt böjda skenor under, stort fönster fram, mindre bak. Stor propeller på taket samt en liten på bak"fenan". Jag stod och lagade mat och såg inte vad han pysslade med, och så frågar han; "Hur stavas helikopter?" Jag bokstaverar och tänker inte så mycket på det. Och så säger han plötsligt så glatt åt mig; "titta mamma, en helikopter! Ovan denna perfekta helikopter hade hans skrivit "Helikopter" och under stod hans namn. Det är svårt att beskriva...man får lite "alien"-känsla, som om jag såg ett spöke. Där sitter denna lilla människa, och så oskyldigt vill visa en fin teckning..och jag blir nästan gråtfärdig, både av lycka, stolthet och förvirring. Jag vill så gärna göra det bästa av hans förmåga, men inte förstöra det barn han faktiskt är!

Nettan73: Ja jag förstår precis! Det problemet har vi lite på hans dagis. För han är inte mer MOGEN än en 3,5-åring "bör" vara. Han är ju liksom parallellt med sin intelligens lika barnslig som sina jämngamla kompisar. Men jag märker att personalen ställer högre krav på honom än på de andra i samma ålder; att han ska klä på sig allting helt själv, lyda tillsägningar bättre, ha bättre bordsskick etc. De blir liksom "irriterade" på honom när han inte kan alla praktiska saker, bara för att han kan alla teoretiska.
Svårt...

Tack för alla svar o funderingar. Jag ska kanske förtydliga mig lite.. jag är inte ute efter att "mäta" hur "smart" han är eller att försöka skapa en supermänniska bara för att han har god potential. Jag vill bara prata av mig om detta nånstans, och det här är ett sånt bra ställe eftersom ingen vet vem man är och inte dömer eller "tycker" saker som inte stämmer med hur det faktiskt är. Som Fred oxå skrev så är det viktigt för mig att ge honom en så "normal" uppväxt, skolgång och socialt liv som möjligt, men samtidigt måste jag möta hans kunskapstörst. Så det är lite olika dilemman man möter hela tiden och därför eftersökte jag er med liknande erfarenheter så man kan prata av sig.

Som många av er som skrivit var jag ett likadant barn som min son. Enligt mig sköttes allting kring mig "fel" av skola och omgivning. Men det var på tidiga 80-talet och är en annan historia, skolan och samhället har ju förändrats mycket sedan dess, har jag förstått. Så jag hoppas att hitta en bra väg.. men som sagt, man känner sig lite ensam ibland.. Tack för att ni lyssnar och engagerar er!

Anonym: Det är precis sådana kommentarer jag stöter på hela tiden när jag behöver prata om det här. Att man vill få det till att han "faktiskt inte är smartare än andra". Men med mig själv som arvsmassa och mitt eget liv i backspegeln så tror jag inte att det planar ut. Det är inte bara så att han kan lite mer och lär sig lite snabbare...han har liksom en helt annan nivå på tankesättet... svårt att förklara, men, men.
Anonym (morsa): berätta gärna mer om din dotter!

Just me: Nä orolig är jag inte, mer än som du säger, vad som kommer i skolan. För mig gick det åt pipsvängen för att jag prompt skulle pressas in i min åldersgrupp. Jag fick inte ens börja räkna i böckerna för de högre årskurserna. När jag kom till sjuan hade jag totalt gett upp på skolan och skolkade mig igenom resten. Inte förrän jag många år senare kom på högskolan förstod jag att jag faktiskt hade en annan kapacitet än andra, men då var det lite sent.
I övrigt gör vi precis som ni. Det är bara att man vill prata om det någongång ibland. kul oxå att dela med sig av märkliga framsteg med likasinnade, som inte känner sig "trampade på tårna".