Akutsnitt med första barnet, hoppas på vaginalt denna gång men...
bo74 skrev 2010-10-25 19:08:46 följande:
Är bara i vecka 14 och funderar redan jättemycket på förlossningen. Förra slutade i ett urakut snitt i november -09. Så det har dels inte gått ett år innan jag blev gravid på nytt, som rekommenderas för läkningen, dels kommer jag förmodligen bli igångsatt då jag har graviditetsdiabetes och inte får gå över tiden. Två saker som oroar mig något oerhört. Som om det inte räckte brast en "bekants bekants" livmoder härom månaden efter att hon tidigare blivit snittad. Det kittlade oerhört mycket i något jag tror är ett av de inre ärren, precis i början av graviditeten. Nu känner jag inget i ärren men har heller inte börjat få mage än.
De vänner jag har som snittats har inte fött vaginalt efteråt så jag har inga lugnande exempel i omgivningen.
Vilken vecka är du i?
Jag är gravid för andra gången och är just nu i vecka 37. Vårt första barn föddes med akutsnitt i mars 2009, och det har alltså inte gått ett helt år innan jag blev gravid igen - samma som för dig! Dessutom är jag typ 1 diabetiker - så det blir ju extra mycket kontroller osv under hela graviditeten.
När Hampus (vår son) föddes hade jag gått 2 fulla veckor över tiden och åkte in för att bli igångsatt. Det visade sig att livmodertappen var helt opåverkad och jag var inte ens på väg att öppnas. De provade då att lägga ett gel som skulle sätta igång mognadsprocessen och utplåna livmodertappen - det gjordes i 4 omgångar under dagen men var helt utan resultat. Däremot fick jag vad jag skulle vilja likna vid rejäl menssmärta, de kunde även se att bebisens hjärtljud gick ned och inte återhämtade sig så snabbt som var önskvärt - pga detta valde de att göra ett akut snitt. Det visade sig då att pojken hade bajsat i magen någon gång under den sista graviditetsveckan (gissningsvis) och dragit ned smutsigt fostervatten i lungorna vilket gjorde att han föddes med dubbelsidig lugninflammation.
Det var så klart dramatiskt, men vi fick bra stöd hela tiden och Hampus vårdades på neonatlavdelning i nästan 4 veckor innan vi till slut äntligen fick åka hem!
Nu - när det börjar närma sig slutet av graviditet nr 2 - har jag grubblat ganska mycket över det som hände sist och har kännt olust inför att gå över tiden igen. Detta tog jag upp med förlossningsläkaren under förra veckan och de har nu diskuterat fram en plan inför vad som komma skall.
För det första vill de inte att jag går över tiden alls den här gången - det ska visst inte du heller göra?
Om 1,5 vecka kommer de att gå in och försöka manipulera/stimulera livmodertappen vilket ibland kan göra att den mognar, utplånas och att förlossningen sätter igång "av sig självt". Stimulering av livmodertappen kommer att göras vid varje besök jag har hos BM fram till dess barnet är fött.
Om det inte hjälper kommer vi att få åka in till förlossningen på BF-dagen. Då kommer de återigen kontrollera statusen på livmodertappen, om det finns möjlighet att lirka upp en kateter i livmodern kommer de att försöka göra det för att sedan fylla den med vatten och sakta dra den nedåt - detta gör att kroppen tror att barnets huvud är på väg ned och då brukar kroppen "ta över" och köra igång förlossningsarbetet helt omedicinerat.
Om katetern inte kan föras in kommer de istället att välja att snitta mig igen.
Det jag vill säga är egentligen, prata med personalen som du träffar på sjukhuset. Berätta hur du känner och om du är rädd/orolig och be dom göra en individuell plan för just dig när det börjar närma sig!
Jag känner mig betydligt lugnare nu när vi vet lite hur de tänker och resonerar inför just vår förlossning - sedan kan ju så klart allt hända och alla planer ändras, men det känns ovidkommande just nu!
Kram,
Tinn