Att älska nån man inte kan få
Jag befinner mig i en liknande situation. Min "man" är upptagen och jag är singel. Vi har känt varandra i cirka sex år. Först var vi vänner, jag visste att han hade en sambo osv. Efter ett tag växte andra känslor fram och vi började träffas och hade en del sex, som var fantastiskt, men det var ändå mest vänskap. Jag hade en jobbig separation bakom mig och tänkte mest att det kunde vara trevligt med lite bekräftelse, närhet, sex etc.
Efter cirka ett halvår insåg jag att jag var förälskad och gjorde slut på relationen, han påstod sig trivas i sin och hade inga planer på att separera. Jag försökte gå vidare, men träffade aldrig någon som kunde mäta sig med honom. Det gick en lång tid, han försökte ta kontakt några gånger, men jag undevk att besvara hans mejl, sms och telefonsamtal.
Sen tog han kontakt igen och då insåg jag att jag saknade honom så otroligt mycket som vän så jag beslöt mig för att ge det ett försök, dvs att bara vara vänner. Idiotiskt. Det dröjde inte länge förrän passionen blommade ut i full kraft igen, men nu var det mer jämbördes. Han gjorde försök att lämna sin sambo, vi tittade på lägenheter och planerade för framtiden. Hans sambo gjorde då ett självmordsförsök och separationen dem emellan ägde aldrig rum. Jag lämnade honom en andra gång, efter att ha fått den vackraste kärleksförklaringen i livet. Jag sörjde igen, försökte gå vidare och träffade t o m en annan man under cirka ett halv år, men det höll inte, jag kunde/kan helt enkelt inte glömma.
Kort efter att jag brutit med min nya karl hörde nummer ett av sig igen. Jag förklarade då att jag definitivt inte ville vara hans älskarinna igen, inte på några villkor. Samtidigt var attraktionen och känslorna för honom lika stark som innan. Jag trillade dit igen... och fann mig i min roll som den andra kvinnan i ytterligare drygt ett år..
Till slut började jag fundera på framtiden igen, vad skulle hända om någon av oss råkade ut för något, han skulle i princip kunna dö utan att jag ens fick reda på det. Vi talade om detta och vår relation, men det var svårt. Han led och jag led. Till slut, detta var i början av denna sommar, lämnade jag honom för en tredje gång, förhoppningsvis den sista. Han hade då förklarat för mig att han inte kan leva med hennes liv på sitt samvete, dvs att om hon tog sitt liv om han lämnade henne. Att försöka resonera med honom om att man aldrig ansvarar för någon annans liv kändes lönlöst. Från att ha varit arg, känner jag mig nu mest ledsen för hans skull och jag saknar honom så otroligt mycket, varje dag. Jag tycker livet är tomt utan honom och ofta finns det saker som jag vill dela med honom, men det går ju natruligtvis inte.
Jag hoppas förstås att jag skall kunna gå vidare någon gång, men det har gått sex år nu och det känns inte ett dugg lättare. Han är den man jag har letat efter i hela mitt liv, är 40+. Kanske förblir jag singel, vem vet.
Så...jag har tyvärr inget råd att ge dig mer än att försöka ta hand om dig så gott du kan. Jag försöker detsamma, tränar, umgås med vänner, syskonbarn, förkovrar mig och utvecklas i arbetet. Någonting saknas förstås, men det går att överleva.