Att älska nån man inte kan få

Är ju väldigt svårt att komma över nån om man ringer till dom varje dag. Bryt kontakten helt är enda sättet.

Jag kan inte bryta helt, jag vill inte förlora vänskapen för den är så viktig både för honom och mig. Vill hitta ett sätt att bara se honom som vän. Vissa dagar går det bra, men andra dagar är det en pina att tänka på att det aldrig kommer att bli han och ja (eller i vart fall inte de närmaste tio åren...).

Först vill jag bara säga att jag tror att barn har stora möjligheter att få ett bra och normalt familjeliv trots att föräldrarna är separerade. Hans egna erfaranheter behöver ionte betyda att hans barn kommer att få uppleva samma. Själv gick mina föräldrar isär efter 20 års äktenskap. Idag är de båda pensionärer men har alltid kunnat ha en sund relation och sett till att vi barn har fått ett bra uppväxt, utan trassel, trots skilsmässa.

Jag kommer aldrig att kunna försvara otrohet. Det är ju uppenbart ingen stabil relation killen har. Han borde verkligen se över sin situation, för sin egen skull och inte minst för sin familj skull (som han går bakom ryggen på).

Jag känner dock empati med dig och förstår att det är jobbigt för dig. Tyvärr låter det som att killen är fast i soin princip om att fortsätta såra sin familj, leka med dina känslor och att ha det som han har det idag. Tycker du verkligen han är en bra kille som beter sig som han gör? Tror du att han skulle behandla dig bättre om han var separerad än vad han behandlar sin fru? Jag vill inte vara hård mot dig. Men jag tror att det finns en bättre man åt dig som är värd dina känslor! Kemin som ni har kanske aldrig kommer att försvinna. Men ta set som ett fint minne och förstök att gå vidare med en man som möter dig med öppna armar!

Vi har pratat jättemycket om hans åsikt när det gäller familjen, och jag tycker inte som han. Jag har också skilda föräldrar, och har försökt få honom att inse att det inte är hela världen. Men det hjälper inte, han har bestämt sig och det är lönlöst att få honom att ändra sig. Jag har accepterat att det är som det är.

Jag och han har väldigt lika syn på hur en relation ska vara. Jag förstår honom på ett sätt, och jag vet att hans och min relation skulle se helt annorlunda ut jämfört med den han har med sin fru. Han leker inte med mina känslor alls, han har varit tydlig från början, och jag var ju i en relation själv då när det började gå över gränsen, så jag är inte bättre på det sättet. Han ger mig inga falska förhoppningar, han gör vad han kan för att hålla det på en vänskaplig nivå, och det är oftast så. Problemet här är inte att han gör något fel - utan hur jag ska göra för att kunna vara bara vän. Om det inte går så kommer jag att fortsätta så här, för jag kan inte vara utan hans vänskap.

Grejen är att jag också har varit med om saker i mitt liv som gör att jag inte litar på andra, han har fått jobba för att jag ska lita på honom och jag har fått jobba för att han ska lita på mig. Vi pratar om saker som vi inte kan prata med nån annan om. Det är viktigare än något annat.

Då tror jag tyvärr att ni är fast i en rondell, att situationen inte kan förändras om hhan/ni inte är villiga/kan förändra er situation. Det känns ju som att det ligger hos honom... Lycka till och kämpa på! Jag förstår dig. Vänner växer sällan på träd :)

Helst av allt vill jag träffa någon annan, bli kär i någon som får mig att bara vilja vara vän med Honom. Men det går trögt, har varit singel i ca ett år nu och har inte träffat någon som kommer i närheten... Jag vill verkligen kunna vara bara vän, det är min högsta önskan. Faktiskt mer det än att han ska frångå sina principer och lämna familjen. Men hur gör man??

Först av allt tror jag det är viktigt att du är helt säker på vad du vill. Är det ren vänskap du vill ha så får du tänka hur man är som vänner. Sex, gå bakom ryggen etc ingår ju inte.

Är det så att du känner dig ensam? Jag kan känna igen mig själv, men vet givetvis inte om det är så du känner. Jag hade en manlig vän länge, vi hade sex vid ett fåtal tillfällen och han var mitt allt. Jag insåg tillslut att det var kärleken jag önskade. När jag konstaterat det blev jag en "riktig vän" med honom. Den där kemin försvann och idag har han sambo och barn och jag lever ensam. Dock så är jag stark och trivs med mig själv. Det tror jag är nyckeln till att träffa kärleken. För att inte känns den där tomheten är intressen en bra grej. Att ha roliga sysslor på fritiden. Har du någon passion i ditt liv som inte rör män eller relationer? Simma? Läsa deckare? Spela gitarr? Gå på teater/ musikal? Skriva? Pyssla?

Jag är av tron att om man är tveksam till något eller någon så är det inte rätt. Den enda du ska bry dig om är dig själv. Du är den enda du har. Se till att du får det du vill så att du mår bra

Då får du oxå ta nackdelarna med ditt beslut - dvs att det kommer ta än längre tid att både komma över honom och att träffa en ny.

Jag befinner mig i en liknande situation. Min "man" är upptagen och jag är singel. Vi har känt varandra i cirka sex år. Först var vi vänner, jag visste att han hade en sambo osv. Efter ett tag växte andra känslor fram och vi började träffas och hade en del sex, som var fantastiskt, men det var ändå mest vänskap. Jag hade en jobbig separation bakom mig och tänkte mest att det kunde vara trevligt med lite bekräftelse, närhet, sex etc.
Efter cirka ett halvår insåg jag att jag var förälskad och gjorde slut på relationen, han påstod sig trivas i sin och hade inga planer på att separera. Jag försökte gå vidare, men träffade aldrig någon som kunde mäta sig med honom. Det gick en lång tid, han försökte ta kontakt några gånger, men jag undevk att besvara hans mejl, sms och telefonsamtal.

Sen tog han kontakt igen och då insåg jag att jag saknade honom så otroligt mycket som vän så jag beslöt mig för att ge det ett försök, dvs att bara vara vänner. Idiotiskt. Det dröjde inte länge förrän passionen blommade ut i full kraft igen, men nu var det mer jämbördes. Han gjorde försök att lämna sin sambo, vi tittade på lägenheter och planerade för framtiden. Hans sambo gjorde då ett självmordsförsök och separationen dem emellan ägde aldrig rum. Jag lämnade honom en andra gång, efter att ha fått den vackraste kärleksförklaringen i livet. Jag sörjde igen, försökte gå vidare och träffade t o m en annan man under cirka ett halv år, men det höll inte, jag kunde/kan helt enkelt inte glömma.
Kort efter att jag brutit med min nya karl hörde nummer ett av sig igen. Jag förklarade då att jag definitivt inte ville vara hans älskarinna igen, inte på några villkor. Samtidigt var attraktionen och känslorna för honom lika stark som innan. Jag trillade dit igen... och fann mig i min roll som den andra kvinnan i ytterligare drygt ett år..

Till slut började jag fundera på framtiden igen, vad skulle hända om någon av oss råkade ut för något, han skulle i princip kunna dö utan att jag ens fick reda på det. Vi talade om detta och vår relation, men det var svårt. Han led och jag led. Till slut, detta var i början av denna sommar, lämnade jag honom för en tredje gång, förhoppningsvis den sista. Han hade då förklarat för mig att han inte kan leva med hennes liv på sitt samvete, dvs att om hon tog sitt liv om han lämnade henne. Att försöka resonera med honom om att man aldrig ansvarar för någon annans liv kändes lönlöst. Från att ha varit arg, känner jag mig nu mest ledsen för hans skull och jag saknar honom så otroligt mycket, varje dag. Jag tycker livet är tomt utan honom och ofta finns det saker som jag vill dela med honom, men det går ju natruligtvis inte.

Jag hoppas förstås att jag skall kunna gå vidare någon gång, men det har gått sex år nu och det känns inte ett dugg lättare. Han är den man jag har letat efter i hela mitt liv, är 40+. Kanske förblir jag singel, vem vet.

Så...jag har tyvärr inget råd att ge dig mer än att försöka ta hand om dig så gott du kan. Jag försöker detsamma, tränar, umgås med vänner, syskonbarn, förkovrar mig och utvecklas i arbetet. Någonting saknas förstås, men det går att överleva.

Nej, jag känner mig inte ensam. Jag har en väldigt aktiv fritid och är hemma sällan, tränar mycket, är aktiv inom en förening som tar en del tid. Så jag har definitivt inte tråkigt.

Jag har andra vänner också, men ingen som är så nära som Han. Jag har funderat mycket över relationer sista tiden, hade en kortare romans med en annan upptagen man tidigare, men bröt för jag insåg att jag inte ville vara nummer två. Men Han har jag inte ändrat mina känslor för. Jag känner inte att det är på samma sätt, det är vänskapen som är grunden och det andra är något som bara råkat bli vid några tillfällen när vi inte varit vaksamma nog (och nån gång när det varit alkohol med i bilden).

Jag är egentligen inte tveksam, utan jag har helt enkelt accepterat att det är som det är. Det skulle bli väldigt märkligt i vår vänskap om jag hela tiden skulle ifrågasätta hans val och komma med inviter. Då skulle vänskapen vara i fara. Men om han kom och knackade på dörren och sa att han vill ha mig så skulle jag inte tveka en sekund.

Det är kloka ord du skriver om att bry sig om sig själv. Det är precis det jag försöker göra, rädda mitt hjärta och inte offra mitt hjärta för något som är omöjligt. Men jag blir tveksam ibland och frågar mig själv om jag nånsin kommer att kunna gå vidare.