"Jag är så trött på bonusbarnen"

Nu vill inte jag kalla mig bonusmamma då min sambos barn redan har två föräldrar, en mamma och en pappa och det räcker tycker jag. Däremot är jag en vuxen som finns i hennes liv och som tycker mycket om henne. Jag är hennes lillebrors mamma och hennes pappas tjej och det räcker gott åt mig.

Det har inte alltid varit en dans på rosor att leva med en man som har ett barn sedan tidigare men det har ALDRIG handlat om barnet. Snarare om andra vuxna som kommer på "köpet" så att säga och haft svårt att acceptera det nya läget och pappans val att leva med mig. Idag är läget lugnt och annorlunda men fy som det varit ibland.

Jag tror att en del vuxna kanske ser barnen som problemet trots att de i själva verket handlar om annat? Det är nog lätt att man skyller på barnet för om inte barnet funnits skulle inte problemen med till exempel exet finnas? Men så kan man ju inte tänka för barnet finns ju! Och jag brukar tänka att vem vore min karl om han inte varit hennes pappa? Förmodligen inte den samme som jag blev kär i iallafall.

Nej! Är man en sådan som ser barnen som ett enormt problem så får man nog syna sig själv i sömmara och ta sig en funderare på vad problemet egentligen gäller?

/En som själv är uppväxt med skilda föräldrar och 2 extra vuxna i famijen. Mammas gubbe var och är en jävla mardröm medans pappas fru är kanon och någon jag idag ser som mitt barns mormor