"Jag är så trött på bonusbarnen"

Nu är jag inte en av de styvmammor som känner så. Älskar min sambos barn mycket högt och har varit med och kämpat för att hon ska vara MER med oss, helst heltid om det hade varit bäst för henne. För mig hade det då varit bäst om man nu ska vara ego, men det går inte. Hon behöver sin mamma mer än hon behöver mig.

Men väldigt många förstår inte hur det är att vara styvmamma. Man inser det själv inte förrän efter ett tag. Vore det bara man själv, mannen och ungarna vore det bra, men att ständigt få skulden för allt från omgivningen för att man inte är barnens riktiga mamma (hallå det var inte jag som gjorde slut) gör att man tillslut blir väldigt less på hela familjekonstellationen. Man är som en hackkyckling som inte får ta plats alls. Man ska finna sig allt, känner sig aldrig hemma, vet aldrig vad som händer i ens eget liv mm. Och man blir aldrig den nya helt. Jag kan inte vara en del av min egen familj. Jag är bara på besök i mitt eget hem.

Vissa förstår jag kan tänka lite kort och rikta frustrationen mot barnen, vilket såklart är fel, men jag förstår dem faktiskt.

Vi har löst det med att vi separerar och jag är livrädd för att barnet ska tro att jag inte vill vara med henne. Vi är fortfarande ihop. Jag är jätterädd för att det kommer någon ny styvmamma i hennes liv som hatar henne och plågar henne. På många sätt känns hon som MITT barn. Och för att jag flyttar för att kunna leva själv, betyder det nu att omgivningen sätter skuld på mig för att jag inte klarar av att hela mitt liv styrs av min sambos ex och vad hon och han kommit överens om. Jag orkar inte ta skulden för resultatet av deras skilsmässa mer.

Så man blir trött. Det är ibland så mycket ansvar så man inte ens kan föreställa sig. Jag hade inte ens lagt mitt eget liv åt sidan på det sättet jag gjort för styvbarnet om jag haft ett eget barn. Varför? Ingen hade krävt det av mig.