Flugsvamp på förskolan!!!!

Antar att det var den röda?
Så giftig är den inte om ingen tuggat i sig stora mängder.

Minns så väl en gång när jag var (dagis)barn och jättearg på min mamma. Jag gick ut och åt en hel flugsvamp bara för att hämnas på vad det nu var.
När jag väl ätit den var jag livrädd för att dö, men det hände ingenting. Mådde inte ett dugg annorlunda.
Minns att min mamma ringde och kollade upp saken men behövde inte ens åka till dr. alls.

Den är ju inte särskillt god så har svårt att tänka mig att någon ätit så stora mängder att akut sjukvård behövdes.

På vilket sätt kan olycka förhindras efter att risken är åtgärdad?

Sen kan jag hålla med om att information mycket väl kan hållas inne.
På vårt dagis har det hänt mer än en gång att inte ens berörda föräldrar blir meddelade när något hänt deras eget barn.
Ett praktexempel var när de tappade bort ett barn. Barnet var helt borta men kom själv tillbaka senare. Inte ett ord till föräldrarna. De fick veta genom grannar att barnet varit hemma då de frågade runt eftersom en ruta var trasig.
Men jag tycker inte på något vis att ALLA behöver ha vetskap om att ett barn försvann. Åtgärder vidtogs genom att säkerhet och rutiner sågs över. Det trista i just denna händelse är att förändringarna nog aldrig gjorts om inte föräldrarna till barnet fått reda på bakvägen hur deras ruta gått sönder och själva kontaktade rektorn. 
 

Och till VILKEN NYTTA måste alla föräldrar veta om detta?

Jag kan förstå ditt tänk med att ditt barn kan prata om det hemma. Men det räcker faktiskt med att du och ditt barn pratar på BARNETS villkor om det BARNET vill prata om. Du måste inte ha en detaljrik händelse.
En händelse som i TS fall var nog mest spännande för de andra barnen att en ambulans kom. Garanterat har personalen dessutom pratat med barnen om varför den kom och om något barn ändå är uppskrämd, rädd och orolig tagit orsaken med just det barnets föräldrar.

Barn upplever dessutom saker olika. Lisa kan ex. tycka det var jobbigt att Pella spela trumma med besticken mot tallriken och fick en tillsägelse av fröken.

Jag vet faktiskt inte om andra barn var medvetna om saken.
Just det året var det en mycket orolig barngrupp, med flera barn som inte kom överens med varandra där personkemin verkligen inte stämde.
Dessutom beviljade kommunen inte att sätta upp något staket runt dagisgården förrens efter den här händelsen, (dock bara på två sidor av gården) så personalen hade verkligen häcken full och vi föräldrar bara väntade på att något skulle inträffa.
Vad personalen lärde sig efteråt var att informera berörda föräldrar.

En annan händelse var mitt barn inblandad i som vi inte fick veta. 
Det var ett annat barn, från en annan kultur som berättat hemma att vårt barn sagt bajskorv på dagis - vilket man inte fick göra i deras hemland.
Dagen efter tog mamman tag i och ruskade om vårt barn så personalen fick bända loss honom. Hon hotade med polisen som minsann skulle komma och hämta honom och sätta honom i fängelse.
Vi visste inget och förstod inte alls varför vårt barn drömde mardrömmar, vägrade gå utanför dörren och med det inte heller gå till dagis eller någon annanstans heller. Nån vecka senare frågade han mig när polisen skulle komma och hämta honom och först då förstod vi att något måste hänt på dagis.
Jisses vad arga vi blev och jag kan lova att den mamman aldrig mer vågar titta på våra barn. Jag ringde faktiskt polisen och hon kunde åtalas på 3 punkter om vi anmälde. Vi valde dock att låta bli för framför allt deras barns skull, men satte som krav att hon skulle vara med vid minst 3 tillfällen på dagis tillsammans med mig för att visa vårt barn att hon inte var farlig, be ordentligt om ursäkt och berätta att hon ljög och att poliser inte hämtar barn, utan är snälla och hjälper dom.
Först skulle hon vägra, då sa vi att okej, vi går hem och ringer polisen och reste på oss. Rektorn övertalade henne om att gå med på våra krav för barnens skull så hon backade.
Det "komiska" i historien är att mamman var läkare inom psykiatrin....

Men berätta för berörda föräldrar tycker jag är ett måste när saker händer. Men alla föräldrar tycker jag inte har med incidenter att göra som inte rör deras barn. Vill föräldrarna själva berätta är det en annan sak, men inte per automatik.
Och OM nu information skulle gå ut allmänt, hur många föräldrar skulle inte fråga sina barn vem som råkat ut för vad det nu är? De allra flesta tror jag och så är helt plötsligt hela sekritessen borta. 
  

Och hur många föräldrar frågade sina barn om vem som tryckte på knappen?
Man kan aldrig kräva tystnadsplikt av barn.

Men just den infon tycker jag är en annan sak då det inte hänt något barn någonting och det spelar ingen roll om det kommer fram vem som tryckte.
Men om ett barn åkt iväg i ambulans, blivit sjuk/skadad blir det genast mycket mer personligt. Som förälder skulle jag själv inte vilja att dagis informerade andra som inte är inblandade om vad som hänt mina barn.
Om barn själva berättar hemma går inte att hindra, men nyfikna föräldrar som frågar ut sina barn går att hindra. Det är ju trots allt bara de berörda som har med saken att göra. Om Olle kastade en sten i huvudet på Kalle som fick åka och sy är inget som Elsas familj behöver bry sig om på minsta sätt.

Men vad spelar det för roll egentligen om en specifik händelse är på riktigt eller fantasi? Vad spelar det för roll om ambulansen verkligen var där eller om det var på lek?
Så länge inte barnet som berättar/diktar upp mår dåligt av det är det ju som vilken annan händelse som helst.
Det blir ju mer nyfikenhet att veta och inget man har behov av att veta.

Men vart ligger BEHOVET  när ditt eget barn inte är involverat och inte mår dåligt av vad som inträffat?

Människan vill veta.
Människan vill ta reda på vad, varför, hur och vem.
Det är inte ett dugg konstigt utan helt naturligt.

Om du ex. får ett telefonsamtal från en arbetskamrat att någon där brytit benet. Frågar du då inte vem det är?
Om du får reda på att någon du känner öppnat en affär. Frågar du inte vem det är?

Det är helt naturligt att ta reda på olika fakta. Människan är sån. Vore vi inte nyfikna av oss hade vi inte hellar kunnat så mycket. Vi hade inga hus att bo i och inga bilar att åka i. Vore inte var och en av oss nyfikna hade vi inte kunnat ett enda dugg.

Så ser faktiskt inte det konstiga i att om dagispersonalen berättar att "idag har det inträffat en olycka på dagisgården så ambulansen kom och hämtade ett barn", då fråga efter vilket barn som skadats. Det innefattar ju även medmänsklighet och att man bryr sig om och undrar. 

Sen finns det givetvis tusen olika ursäkter för att inte behöva erkänna sin nyfikenhet får att få veta något man inte har minsta behov av att veta, då man inte är berörd.