Hej!
Förstår din oro, min mamma har haft fruktansvärt många missfall med.
Jag är nu i v 11+5 och räknar varje dag som ett under då ja e livrädd å mista livet inom mej.
Frågade min BM på hälsosamtalet om det var ärftligt och hon hade aldrig hört att det skulle vara det.
Då min pappa tog droger med så kom vi fram till att det nog var en bidragande orsak.
Hoppas på det bästa för er! :)
Förstår dej, jag och min mamma har aldrig haft nån egentlig kontakt heller, den kom för ca 2år sen och det sista året har vi varit ganska öppna om saker och faktiskt känt när det har varit jobbigt för den andra.
Hon kände att de va nåt med mej innan ja visste att ja va gravid, dock trodde hon att ja tröttnat på gubben å skulle kaste ut honom, hehe, men hon visste iaf att de va nåt..
Hon blev nästan förtvivlad när ja sa att ja va gravid.. "ja har ju frågat dej massor med ggr om de varit nåt"
hehe men ja visste ju inte..
Iaf.. Hon började få missfall efter första barnet och första barnet hade en döfödd tvilling syster.
Sen skiljer de 7år mellan mej och min bror, då fick hon många missfall, även ett tvillingpar till där ingen klarade sej.
Efter mej fick hon 2 missfall, ett strax efter mej (hon va 30 då) och ett när hon va 40 lr om de va 43..
Ska iväg på ultraljud den 2oktober, för KUB testet men får ju ändå se då.
Har dock fått en liten om man nu kan kalla de blödning, nånting emellan färgad flytning och blödning.
BM trodde inte de va nåt att oroa sej för, är ju väldigt lite och har inte ont så bara att vänta å se..