Kan inte fylla i någon av alternativen. Har gjort 2 färsk försök och 3 FET. 4:e gången dog embiorna vid upptiningen.
Har blivit gravid 3 av dessa gånger men fått missfall vid alla. Med andra ord jag står på ruta 0.
Anna66: Fragmin har jag haft vid alla försöken. Prednisolon skulle vi ha nu sista gången, men då dog ju embriorna.
Mariatösen: Fragmin är ett blodförtunningsmedel för att förhindra blodpropp.
Man kan även bestäma sig för att skaffa barn innan man är 35 och ändå vara barnlös efter 45. Själv har jag försökt få barn i över 15 år nu och har åtskilliga missfall bakom mig (fler än vad många skulle kunna klara av). Och så länge man blir gravid (även om man inte går hela vägen fram till en förlossning) så har man en förhoppning om att det någon jäkla gång ska fungera och det är jäkligt svårt att släppa det hoppet.
Men har man haft lyckan att få barnen man längtat efter och inte bara en massa missfall kan jag förstå att det kan vara svårt att förstå den längtan och den smärta som det innebär att hela tiden missa det man så högt önskar. och det gäller oavsett om man är 20 eller 50 år.
En önskan som faktiskt blir starkare och starkare för varje misslyckande. Och den önskan har knappast med åldern att göra.
Men nu är det ju en ganska naturlig sak att man tyvärr inte börjar längta och försöka skaffa barn redan när man själv är barn vilket man kanske skulle behövt om man visste att facit skulle bli som det blev.
Om man redan från början hade vetat att det skulle ta mer än 15 år att lyckas.
Men tillslut kommer man till en punkt då man inser att det troligen aldrig kommer att gå. Men för mig tog det som sagt över 15 år att nå den punkten. Och även om jag nått ditt så har man ändå en svag, svag dröm på att ett mirakel ska ske.
Att vara ofrivilligt barnlös eller mista ett barn är faktiskt en av de svåraste sorger som finns. Den som själv är mamma kan ju själv försöka sätta sig in hur det skulle vara om de miste sitt barn så kan de kanske förstå sorgen lite även för den som aldrig fått sitt älskade barn..