Hur mycket är det normalt att mor/far föräldrarna passar era barn?
Mina barn tillbingar tid hos farmor & farfar varje vecka; för att de vill. Och för att farmor & farfar vill. Ibland är vi också där, ibland inte. Jag tycker det är fantastiskt att se hur mycket de älskar varandra och hur roligt de har ihop. Och att våra barn är trygga hos andra vuxna än oss. Att de har dem och får lära känna dem. Själv så hade vare sig far eller morföräldrar som blev tillräckligt gamla för att hinna få en relation till mig. Och den tid de levde när jag var lite så var alla så sjuka att de inte orkade. Det tycker jag var synd.
Förr var det en hel bys angelägenhet att fostra ett barn. Nu är det plötsligt "fult" i vissas ögon att lämna barnen till älskade nära anhöriga? Som om barn per automatik blir lyckligare då eller att föräldrar inte klarar sitt föräldraskap då? Varför tycker man att man måste binda sina barn till sig så hårt att de endast får tillbringa ensam tid med farmor/mormor om det är riktigt, riktigt nödvändigt? Är det inte tillåtet att få göra något enbart med sin man ibland? Vad är det för stolpiga åsikter egentligen, TS?