Mariohn skrev 2010-08-12 09:27:32 följande:
Men så kan man inte bara göra. Man får ju ta reda på varför barnet inte vill sova själv. Hon kanske drömmer mardrömmar (hade själv det problemet som barn och var så vettskrämd om nätterna att jag kräktes), hon kanske är ledsen över något, känner sig otrygg? Man kan inte bara tala om för en sexåring att "du är från och med NU inte välkommen längre. I synnerhet inte med ett syskon på väg om man inte vill riskera att hon känner sig oerhört åsidosatt och blir vansinnigt svartsjuk på sitt nya syskon. Lite mer pedagogik får man tillämpa.
Om ett barn ALLTID drömmer mardrömmar VARJE natt så ja då är något fel. Men oftast är det inte så utan det är mysigt helt enkelt. Och det blir snabbt en vana att tassa in till pappas/mammas säng på nätterna.
Men ALLA måste ju få sova. Man kan ju inte BARA ta hänsyn till barnet hela tiden? Mina ungar sover aldrig hos oss förutom om dom är sjuka eller har drömt en jättehemsk mardröm(vilket inte händer ofta) Varken jag eller sambon sover alls om vi har bökande sparkande barn i sängen. Och man KAN faktiskt prata med en 6 åring. Jag kan prata med min 3 åring utan problem.
Jag anser att min sömn är lika viktig som barnens så däerför har vi inga barn i sängen och dom sover(än så länge) hela nätter i sina EGNA sängar. Skulle dom börja komma till oss på nätterna så kommer vi bryta det mönstret ganska på en gång!