Lätt förståndshandikappad och så ensam. Snälla hjälp!

Jag ska kolla upp lägret som du nämnde. Tack för tipset! Det verkar intressant. En del av problemet tjejen har är också att hon är väldigt tyst. Håller sig i bakgrunden och de tar tid innan hon vågar prata vilket verkligen ställer krav på kunskapen att förstå just hennes behov för att hon ska våga öppna upp sig och prata med de andra tjejerna.

Jag vet inte så mycket om Asperger, men jag ska säta mig och läsa på mer så att jag kan föra en diskussion med min bror på ett bra sätt när han kommer med argumnet om "men de om har downs", och "de som har Asgerger" då jag såg att de var vanliga diagnoser på det lägret jag precis hittade.. Det låter som du har en liten kämpe till son, och jag vet själv att den sociala biten är svår när man har ett handikapp, eller SVÅRARE.

Problemet, eller nej så ska jag inte uttrycka mig så, men det som gör det hela lite svårare är att hennes föräldrar vill att hon ska passa i bland barn på gården, leka med väninnors barn i samma ålder vilket gör att de är väldigt negativa till läger med barn som har speciella behov.

Att hon går på särskola är för att de helt enkelt inte hade något val, hon hängde inte med i den vanliga klassen, men fritidintressen och vänner har de ett val att påverka och jag tror att omtanken bli fel. Hon är inte som andra och jag vill bara hjälpa dem att hitta saker som kan öppna dörrar kanske även för dem att få mer vänner ibland föräldrar till barn som har en lättare utvecklingsstörning, som förstår dem. ett kommer även att underlätta för dem att acceptera saker som de är, pratar med andra som säger att "Ja, så känner jag också, MEN vi har gjort såhär." De är två föräldrar som försöker efter absolut bäst förmåga att göra det som är bäst, men jag tror att även de känner sig ensamma då de inte har någon egentligen som har barn som går igenom samma sak som deras dotter då de kämpat så länge med att hon ska passa in, att de ska passa in.
 
I och med att det inte syns på henne och att hon på vissa bitar är väldigt mogen så vet jag ännu inte HUR jag ska försöka få upp ideen så den tas emot på ett bra sätt. Enda sättet är att hitta ett ställe där det även finns barn som ligger på hennes nivå med helt andra diagnoser eller där de är gravt utvecklingsstörda. Säger man ens så eller heter det förståndshandikappade? Då kommer jag att slå huvudet i väggen. Det kommer bli nej direkt, då de kommer påverka tjejen att lägret är något tråkigt, dåligt med massa aern som inet är som andra och då kommer hon inte vilja åka.

Ohh det känns som en sådan lättnad att se era svar. Se att det finns folk som bryr sig. Jag har redan varit inne och kikat runt lite FUB som även verkar hålla i föreläsningar. Stort tack för det tipset.

Jag vill verkligen säga det att jag högt respekterar min bror, och jag förstår honom mycket väl att han inte försöker få sin dotter att passa in och umgås med "vanliga" barn. Naturligtvis vill de vll att hon ska utvecklas och behöver vänner ifrån alla håll. Det känns bara ovant att ens skriva raderna att hon har en utvecklingsstörning då det aldrig har pratats om det, så jag känner mig skyldig i varje ord som formas av fingrarna mot tangenterna, då jag vet att det inte är min plats. Jag känner igen hennes ensamhet, jag förstår den så väl då jag själv har jobbat mig igenom skola visserligen med ett annat handikapp och därför sliter det i mig att vara lojal mot min bror och inte såra dem men samtidigt ser jag en ensamhet i ett barn jag inte önskar någon

Jag tycker så synd om henne. Problemet med en tjej som har en utvecklingdstörning och barn som inte har det är brist på empati och då menar jag inte barnen sida utan föräldrarna!! Det borde väl vara en grundläggande sak att man uppfostrar sina barn att inte mobba någon för att de är annurlunda eller åtminstonde ta ansvar och sätta sig ner och förklara, inte bara tycka "De får lösa det själva." och mellan raderna säga "Det är ju inte MITT barn det är fel på¨."

 De skrattar åt henne, hånar henne och drar med sig folk som inte ens känner min brorsdotter. Häromdagen skulle hon springa iväg och köpa grädda. Klockan började dra iväg i kombination med att vi vet att hon inte tänker logiskt och uppfattar farliga sitationer på ett vanligt sätt vi började alla fundera på vart hon tagit vägen. Min bror börjde orolig vanka av och an och när hon väl kom tillbaka visade sig att hon hade stött på de här tre tjejerna på vägen och hade blivit så rädd att hon spungit en omväg runt hela området för att våga gå hem.

Jag ser vad de skriver om hennes på facebook. Loggar allt och håller min bror uppdaterad även fast han inte verkar vilja veta. visst hade det varit lätt att slippa problemet om min bror förbjöd min brorsdotter  att ha varken facebook eller mobil, men är det så det ska vara bara för att "vanliga" barn inte ska lära sig ödmjukhet? Ska ett barn gå runt och känna att det hon förknippar med sin största dag, när hon blir tonåring är ensamheten. "Men faster du och farmor kommer väl eller hur?" Den här frågan får jag om och om igen.

Hur fungerar era barn med "vanliga barn? Hur gör man för att hålla vänskapen vid liv när utvecklingsgappet blir större? Har ni bra relation med dessa barns föräldrar?

Samtidigt försöker jag sätta mig in i de andra barnens situation, min mamma och min svägerska har försökt prata och förklara varför min brorsdotter fungerar som hon gör...men det är inte en lätt sits. Man kan inte tvinga barn att umgås om de inte vill, men det är inte heller lätt att förklara för ett barn att "Sluta att höra av dig till dem för de vill inte umgås med dig, när barnet älskar dem som sina vänner." 

Hennes mamma har tagit de här diskussionerna gång på gång och hon känner sig slagen till marken, känner att hon inte vet hur hon ska försvara få sin dotter att inte gråta. Det är därför jag startade tråden för jag känner en ljusglimt i att de börjar se att situationen inte håller.

Bor några av er i Norra Stockholm?