Adoptivbarn och biobarn i samma familj

Tack för ditt svar! Det är precis så jag känner!

Min man känner också att det vore superhäftigt att få bli förälder på dessa båda fantastiska sätt, men han känner sig mer orolig än jag inför eventuella problem. Han känner sig framförallt orolig för att det ena barnet känner sig som ett andrahandsalternativ, dvs att vi ville bli föräldrar på det ena sättet, men att vi fick "nöja oss" med det andra sättet. Jag försöker tänka att vi får förklara för barnen att vi ville bli föräldrar på båda sätten, att båda sätt är lika underbara och att barnen är lika efterlängtade. Problem inom en familj kan man ju få oavsett hur man har fått sina barn, och jag tror att det handlar mycket om att vara förberedd från början.

Själv är jag helt inställd på att fortsätta att betala sökandeavgiften, och sedan lära mig mer innan det är dags (sonen är trots allt bara två månader). Men min man känner sig mer tveksam eftersom han är orolig för barnens välmående i och med att de kommit till oss på olika sätt om vi får ett syskon som är adopterat.

Tufselina: Tack för svaret och tack för grattiset! Det känns alldeles overkligt att ha honom här, efter så många år av ovisshet. Nu när du säger det så låter det ju självklart, barnen vet ju inget annat sätt att bli en familj på och det blir ju naturligt för dem att ha kommit till familjen på olika vis. Jag tror att man får vända på det från många håll, och helt enkelt se det som en stor möjlighet att få chansen att uppleva båda sätt att få barn på. Jag ska bara hjälpa min man att känna sig trygg i att det faktiskt inte behöver bli några konstigheter.

Kvarnlyckan: Ja, man är ju inte tvungen att adoptera. Det är ju som sagt ett aktivt val. Samma sak med IVF. Blir det barn på båda sätt så har vi ju verkligen fått kämpa för dem båda. Eller varför inte göra som din pappas kusin, att även ha en familjehemsplacerad. Då har man ju verkligen fått testa på alla "få-barn.sätt". Jag tror också att det är vettigtatt betala in för ytterligare ett år när det är dags, även om vi skulle känna oss osäkra, för att på så sätt ha kvar möjligheten och inte heller förlora den tid som vi redan har stått i kö.

Tusen tack för tipset Elsa77! Jag har nu spanat in skriften på AC's hemsida, och ska se till att beställa den inom kort.

Vilken tur man har som hittar så många erfarna människor här på FL.

Manchester: Tack snälla för ditt svar! Jag körde lite högläsning ur ditt inlägg för mannen nu på morgonen, och han börjar nog tänka om lite. Han inser nog att båda barnen skulle känna sig speciella på så olika sätt, utan att för den delen känna sig mindre önskade än sitt syskon. Och tonåringar har ju alltid sina urladdningar, oavsett om de är adopterade eller biologiska barn. Syskon känns viktigt för mig. Självklart bryter jag inte samman om det "bara" blir ett barn i vår familj utan jag är så otroligt lycklig som har fått ett barn, men jag har en mycket stark önskan om att det ska finnas åtminstone två barn här hemma. Så jag hoppas att han vågar känna sig trygg i att adoption är en spännande väg att gå för att få ytterligare en kotte i familjen.

Vad skoj att det fortfarande skrivs i min tråd. Vi har fortfarande inte kommit fram till något beslut. Sonen är nu sex månader gammal, och vi väger fördelar och nackdelar dagligen. Jag ställer mig väldigt positiv till att adoptera ett syskon, medan mannen fortsätter att vara tveksam. Vi har några frysta embryon på sjukhuset, men jag måste stimuleras även inför frysta försök. Vi är båda ganska tveksamma till att jag ska sätta i mig mer mediciner, varför jag känner att adoption är ett ganska klart val för ett framtida syskon. Mannen känner att han inte vågar vare sig det ena eller andra sättet och vill hellre välja bort syskon. För mig är syskon jätteviktigt! Sådär håller vi på, fram och tillbaka... Fast å andra sidan är vi inte särskilt stressade just nu. Sonen är ju inte så gammal. Hur har ni andra resonerat inför besluten?

morgonsolan: Jag har visst inte tackat dig för ditt fina inlägg du gjorde för länge sedan. Efter många års kamp, som nu har givit mig en underbar son, så har jag redan en alldeles fantastisk familj. Och syskon vore en grymt härlig bonus.

nninna02: Jag förstår precis hur du menar med att du redan längtar efter ert framtida barn. Jag minns att jag sa till min man i samband med att vi ställde oss i sökandekön för två och ett halvt år sedan att jag redan då kände mig mentalt gravid med ett a-barn. Den känslan har aldrig försvunnit. Vi har som sagt inte bestämt oss för hur vi kommer att göra än, men om vi väljer att ha ett enda barn, så kommer det att kännas tungt att gå ur kön. Men jag hoppas såklart på att min man kommer att känna sig trygg i ett beslut som leder till ytterligare ett barn.

GreenGal: Tack för lästipset! Ska kolla upp den boken!

Mammalicious too: Vi har haft mailkontakt i samband med att jag startade tråden.

Kusin Knase: Tack för ett mycket positivt och peppande svar! Föräldrautbildningen gick vi för ett par år sedan, strax efter att vi ställde oss i kö. Dessvärre var inte vår kurs av någon särskilt god kvalité. Det var inte mycket till diskussioner och de två damer som höll i kursen kunde väldigt lite om adoption. Det var inte heller så att någon på vår kurs som hade barn sedan tidigare, varken a-barn eller bio-barn, så den vinklingen kom aldrig upp.

Det var faktiskt min man som började diskutera adoption där hemma, när vi kommit fram till att det skulle bli problem att få bio-barn. Han låg långt fram i den tanken tidigt och var länge den som var mest påläst. Det är först nu när vi har vår son som min man känner sig mer tveksam. Jag hoppas att han kommer att känna sig alltmer trygg i en positiv inställning ju mer info han får och ju mer tiden går. Sonen är ju dessutom liten fortfarande, så vi har tid till att fundera.