Förstår ni varför det är så?

"Förstår ni varför det är så?" skriver du i rubriken, så jag svarar på den frågan.

Jag tror att de flesta som avråder menar väldigt väl. Man känner sig vuxen när man är 16, men med fem år till på nacken brukar man inse hur ohjälpligt naiv man var. Det gäller förstås inte alla, men det är ändå ett faktum som får folk att reagera.

Det ÄR slitigt att ha barn och vara en god förälder. Man behöver inte bara de materiella förutsättningarna (pengar, tak över huvudet, jobb...), utan också mognad, erfarenhet och ork. En liten storögd bebis är INTE samma sak som en trotsig treåring, eller en vild femåring.

En annan aspekt är dina möjligheter till utbildning. Visst kan man gå gymnasiet med ett litet barn hemma, men varför göra det svårare för sig än vad det redan är? Och du kan inte förlita dig på att få ett bra jobb med enbart en gymnasieutbidning i bagaget. 

Sedan finns det faktiskt en krass sak till att tänka på: Förhållanden kan ta slut. Den risken finns förstås alltid, men är avsevärt högre när parterna är så unga att de inte ens hittat sig själva ordentligt ännu.

Jag ville sååå gärna ha barn när jag var 16. Jag tyckte jag var jättemogen (och det var jag jämfört med mina jämnåriga), hade ett stadigt förhållande och allt ordnat. Gissa om jag är glad idag att jag slipper dela en stor del av mitt liv med en kille som jag inte har någonting gemensamt med längre?

"De första månaderna"? Ojoj, den tiden är ju en ren picknick, även om man får en bebis som inte sover. Det är med sådana här naiva kommentarer som alla fördomar om unga föräldrar befästs. "De första månaderna ligger bebisen så gott som stilla, och gör inte mer än äter och bajsar. Jag översatte två böcker med mitt första barn i famnen innan han var ett halvår gammal, och jag hade till och med tid att duscha.

Gissa hur mycket jobb man får gjort med en niomånaders som river ur hela bokhyllan varje gång man vänder ryggen till, med en 18-månaders som fortfarande vaknar fem gånger per natt eller med en treåring som inte bara behöver massor av tid och vägledning, utan dessutom får trotsutbrott femton gånger om dagen? Ett barn är ingen docka, det utvecklas hela tiden.Det är ju fantastiskt att du klarade det en hel vecka och att det kändes bra. Klarar du det i tre år? Fem år? Arton år?

Nej, men du har lika fullt ansvar för dem som förälder. 15-åringar hittar på en hel del som fyraåringar aldrig skulle få för sig. Jag tvivlar starkt på att barnet får vara kvar på förskolan medan man själv sitter efter skoltid och pluggar. Om inte partnern kan hämta barnet pga av jobb eller sprucket förhållande funkar inte den taktiken så bra.

Ytterligare en aspekt är att man (om jag minns rätt) inte har samma rätt till tillfällig fp (VAB) när man studerar. Om detsamma gäller för gymnasiestudier sitter man alltså fint till med ett studiebidrag på ett par tusenlappar+ett barnbidrag som enda inkomst, och riskerar att bli av med studiebidraget pga för låg närvaro när förskoleförkylningarna drar igång.

Dessutom, som någon skrev: Det handlar inte bara om att KLARA gymnasiet. Det var länge sedan det räckte med ett avgångsbetyg från gymnasiet för att få ett jobb. Du behöver jobba hårt och få bra betyg, och förmodligen plugga vidare sedan. Jag skulle tro att det är rätt slitigt att plugga på högskolan med barn också, men då har man i alla fall lite större möjligheter att styra själv över sin studietid.

Vad tråkigt att du känner dig påhoppad i de råd du får, för majoriteten av allt som skrivits har varit både välmenande och konstruktivt. Du har fått svar både från människor som har befunnit sig i samma situation som du, och andra som har försökt sätta sig in i den.

Jag förstår din längtan, det gör jag verkligen. Som jag skrev tidigare ville jag så oerhört gärna ha barn när jag var tonåring. Och precis som du hade jag en väldigt romantiserad bild av hur det skulle vara (och väldigt stor tillit till att mina föräldrar skulle backa upp mig om jag behövde stöd). Men jag var inte vuxen, inte på långa vägar. Och det är inte du heller.

"JAG är JAG. Jag ska vara en mamma redan nu, för att jag vill det. jag känner mig redo, jag kan ta hand ett barn."

Där har du kärnpunkten i allt vi försöker säga till dig. Att "skaffa" barn för sin egen skull trots att förutsättningarna egentligen inte finns är egoistiskt och omoget. 16-åringar får vara egoistiska och omogna - de kanske till och med bör vara det till en viss grad, för tonårstiden handlar om att växa upp och hitta sig själv som människa.

Föräldrar får däremot inte vara egoistiska och omogna. Som förälder måste du sätta ditt barn i första rummet, alltid. Det är väldigt, väldigt lätt att sitta just nu och säga att du är redo att offra allt för att bli mamma, men faktum är ju att du inte ens kan tänka dig att offra ett par år för att ge ditt kommande barn en tryggare uppväxt. Det är själviskt, på ett alldeles typiskt 16-åringsvis.