Förstår ni varför det är så?

Att vara 16år och planera barn är väl inte jag något stort fan av. Jag anser att man ska ha eget boende, stabilt förhållande samt att en utav föräldrarna ska ha utbildning och ett jobb.
Jag blev oplanerat gravid som 16åring, pappan lämnade mig och där stod jag ensam med magen och en unge där i utan farsa... Som tur var så vände allt och pappan har idag kontakt med sin dotter och jag väntar barn med min nya, han har jobb och utbildning, vi bor tillsammans och har ett stabilt förhållande..

Trots att jag själv är en så kallad ung mamma så reagerar jag starkt på när det kommer 14-16åringar och säger att dom planerar barn eller vill ha barn. Ett barn är någon man har ansvar för och ska försörja i 18år, ansvaret kommer säkerligen finnas livet ut. Man kan inte ångra ett barn, ett barn är ingen gullig liten sak som är glad hela tiden det kräver massor med jobb. Tyvärr tror jag inte att många tonåringar tänker på detta..

Nu har jag inte läst igenom dom kanske 5 sista svaren för ju mer jag läser ifrån dig TS gör mig bara mer och mer arg och man får bara mer o mer uppfattning om dig och den uppfattningen jag får är inte bra. Ärligt talat, det du skriver får dig att framstå som en snorunge.

Jag var 16 när jag blev OPLANERAT gravid med en riktig jubelidiot som misshandla mig både fysiskt och psykiskt. Jag bestämde mig trots detta att behålla barnet som idag är 2,5år.. Jag hade tid för abort, dagen innan ringde jag och avbokade och samma dag som aborten skulle gjorts träffade jag min dotters pappa och berättade.. Han knuffa mig ner ifrån en trappa, gav mig två slag i ansiktet och sa att jag fick välja emellan honom och barnet. SJÄLVKLART valde jag mitt barn..
Min vägen dit jag är idag har tamefan inte varit enkel.. Jag levde ett riktigt rövarliv innan, söp och knarka, jag kunde nästan inte ge upp det för mitt egna barn för beroendet var för stort, och på allt det där led/lider jag av depression och ångest. Jag fick åka in på psyke, dottern bodde hos min pappa (sin morfar) sedan fick jag och hon flytta till ett familjehem tillsammans. Där bodde vi från nov-09 till juni i år. Nu är jag gravid med mitt andra barn, jag och pappan är tillsammans och bor i en lägenhet med min dotter också givetivis, pojkvännen ska börja  jobba snart och jag ska gå i skolan i några månader.

Du KAN inte jämföra att sitta barnvakt en vecka + flera kvällar i flera månader och att ha ett eget barn. Det du ger dig in i är ett heltidsjobb dygnet runt i 18år. Har du tänkt på det? Och varför i hela fridens namn ska din morsa vara mammaledig ist för dig? För att du ska gå i skolan? Bara det bevisar att du faktiskt inte ÄR redo. Hade min mamma sagt så till mig hade jag bett henne fara och flyga...

Tack för mig!!