Lady Namárië skrev 2010-07-24 08:33:53 följande:
"Förstår ni varför det är så?" skriver du i rubriken, så jag svarar på den frågan.
Jag tror att de flesta som avråder menar väldigt väl. Man känner sig vuxen när man är 16, men med fem år till på nacken brukar man inse hur ohjälpligt naiv man var. Det gäller förstås inte alla, men det är ändå ett faktum som får folk att reagera.
Det ÄR slitigt att ha barn och vara en god förälder. Man behöver inte bara de materiella förutsättningarna (pengar, tak över huvudet, jobb...), utan också mognad, erfarenhet och ork. En liten storögd bebis är INTE samma sak som en trotsig treåring, eller en vild femåring.
En annan aspekt är dina möjligheter till utbildning. Visst kan man gå gymnasiet med ett litet barn hemma, men varför göra det svårare för sig än vad det redan är? Och du kan inte förlita dig på att få ett bra jobb med enbart en gymnasieutbidning i bagaget.
Sedan finns det faktiskt en krass sak till att tänka på: Förhållanden kan ta slut. Den risken finns förstås alltid, men är avsevärt högre när parterna är så unga att de inte ens hittat sig själva ordentligt ännu.
Jag ville sååå gärna ha barn när jag var 16. Jag tyckte jag var jättemogen (och det var jag jämfört med mina jämnåriga), hade ett stadigt förhållande och allt ordnat. Gissa om jag är glad idag att jag slipper dela en stor del av mitt liv med en kille som jag inte har någonting gemensamt med längre?
Superbra skrivet. Jag tror att det är just dom punkterna som de flesta här försöker få fram. Och jag tror ärligt talat TS att alla som råder dig till att vänta bara vill dig väl
när man har skaffat barn är man bunden för livet och att hitta på spontana grejer är näst intill uteslutet. Är sjukt glad att jag skaffade barn i 25 års åldern och inte när jag var tonåring.