Inlägg från: BlommyNess12 |Visa alla inlägg
  • BlommyNess12

    Förstår ni varför det är så?

    Ja eftersom du tydligen är för ung och naiv för att inse det själv så måste jag förklara det här för dig.
    Flytta ihop med din kille först. Bo ihop i egen lägenhet1-2 år. Skaffa ett jobb. Jobba alla kvällar och helger. När ni gjort det så kan du komma och säga att ni har ekonomi och bostad.

    "Alla ni unga som ska bli mamma eller kanske redan är mamma, ni har väl tänkt er för vilket ansvar ni kommer att få när ni får en liten? & ni har väl sagt att ni är redo för en liten, men blivit kritiserad för eran ålder eller för erat ansvar för att vi alla är unga? Eller är det bara jag???"

    Nej, jag har aldrig fått höra ett enda ord om det när jag blev gravid eller väntade, eller när jag fått min son. Han föddes strax innan jag fyllde 18 år.
    Nu under de två år som gått sen han föddes har jag aldrig blivit kritiserad för min ålder, eller mitt ansvar, vad det nu ska betyda. Ingen har någonsin sagt något alls. Ingen bvc-sköterska, ingen bm, ingen dagispersonal, ingen på bussen, ingen bekant, ingen på stan ingen ingen ingen.

    Om man får såna kommentarer så beror det bara på en enda sak: DITT EGET BETEENDE..

  • BlommyNess12
    far skrev 2010-07-24 06:35:35 följande:
    Ts, får jag ställa en fråga? kom du väldigt tidigt in i puberteten, kanske redan som 11- 12åring? För då kanske du redan har "levt dig igenom den fasen", med allt vad det innebär att vara tonåring, och har fått det mesta på plats, vad som gäller åsikter, livssyn, personlighet m.m?????
    Då kanske du är på en annan "nivå", än jämnåriga som har kommit i puberteten vid 14, 15, 16 års åldern!

    Är det så du känner, att du redan har "levt ut" dina tonår? Känner din kille sig likadan?

    Detta är en mycket viktig fråga, just då tonårenåren kan vara en berg och dalbana utan motstycke, eller också är man helt enkelt "född lugn och vettig".

    Det som kan bekymmra mig mest, är just det med att ha' en egen ekononomi, ett eget boende. Alltså primära förutsättningar för att bilda familj. Sen finns det ju barn som blir "trygghetsförsäkrade" av sina föräldrar. Kanske har de under hela livet fått sitt barnbidrag insatt på ett konto, vilket de kan lösa ut, den dagen de fyllar 18, eller vad nu som är bestämmd, men jag tror faktiskt inte att dessa ungdomar hör till marioteten.
    Dem som får körkortet betalt, stor ekonomiskt hjälp med första boendet, och bil i 18års present. Dem som får "hela babypaketet", i present av föräldrar och släkt, garanterat barnpassning när det behövs, osv.

    Tror du förstår vad jag menar?

    Om du är en av dem, som har alla dessa privillegier, då kan du/ ni ju känna er ganska trygga, och börja planera för baby! Solig

    Men då måste du nog förstå, att du tillhör en väldigt liten "elit kategori", (vi som har välställda föräldrar".)

    Tillhör du inte den kategorien, finns det en annan väg: Ni lever på "din mamma", så länge det går, kanske din kille hittar jobb, och du skall jobba kvällar. Har ni någon inkommst, genom jobb, kan ni ju bekosta en del själv. Kanske ni kan söka om reducerat utgift för barnomsorg, köpa bagangnat, osv. osv. Ja, det finns alltid vägar.

    Om du går i gymnasiet, har dina föräldrar "försörjnings plikt", till o med det året du fyller 21. Annars upphör den vid 18.

    Själv blev jag "utslängd", som 16 åring, och det var ju en annan tid, så jag fick klara mig bäst jag kunde. Ingen brydde sig, liksom.
    jag fick leva ett liv som innebar en kamp för att "överleva".

    Jag har egentligen ingenting annat att säga: "Att om ni anser att ni är mogna och redo", so go for it".

    Men just nu har vi borgerlig regering, och de ser helst att göra det krångligt för dem som inte har möjlighet att försörja sig själv. Men allting kan ju vända. Att så gott som hela sveriges "välfärd", numera är sålt ut till privata finansierare, är en annan aspekt, men kan ha' nackdelar för dem som inte har råd.

    Hoppas du läser vad jag skrivit, och inte bara stutsar över en mening, eller så. Det hela handlar om: Psykiskt mognad, ekonomi, och planering.

    Sen finns det ju dem som "får allt från soc, abf, fk,"*** men då skall du helst inte vara svensk.......Solig

    Så ännu engång: All lycka till.

    *** om du vill ha' ytterligare förklaring på "varför"? Svarar jag gärna, men det handlar om politik, och är extremt komplext och "urtråkigt".
    Medelåldern för första mens är 11 år idag så det är knappast att räknas som tidigt, snarare 9 år.
  • BlommyNess12
    Byhlin93 skrev 2010-07-25 20:40:59 följande:
    Jag skapade denna tråd mest för att bara veta VARFÖR människor reagerar så hårt på att jag sitter och planerar barn. Jag förstår inte varför det är så fel, eller oacceptabelt som de flesta av er tycker. Ni kanske inte tror att jag är en mogen sextonåring , men det är jag! Min mamma blev inte alls sur eller arg när jag berättade för henne att jag är redo för barn, även killen är redo också. Hon förstod mig, hon blev mamma hon också i min ålder - men hon ångrar inte att hon skaffade barn just då. Hon var redo och se - hon klarade det! Jag är ungdom, och de flesta av er har kommenterat det, men jag skiter i mina tonår som jag har kvar. Jag vill ha familj nu, jag är redo att kämpa för barnets skull. Jag är redo för allt som skulle tänka sig hända. Är det då fel av mig, att jag vill skaffa barn nu? :( synd att ni tycker så.
    Hon verkar inte ha klarat det så bra eftersom hon låter dig och din pojkvän bo i hennes lägenhet medan hon aldrig är hemma..
    Du verkar inte heller särskilt redo, tro mig, bara grejen att planera barn när man är 16 år visar hur omogen man är..
  • BlommyNess12
    Byhlin93 skrev 2010-07-25 20:57:57 följande:
    Mamma jobbar i andra städer, därför låter hon oss att bo ensamma. Mina föräldrar är inte tillsammans men jag har bra kontrakt med båda dom. Låter som Om ni inte förstår vad jag pratar om i tråden, så jag struntar i att svara och ska försöka ta bort tråden så fort som Möjligt. Tack iallafall för era åsikter.
    Söta du, jag vet precis hur det är att få barn tidigt. Jag fick barn några månader innan jag fyllde arton, det var helt oplanerat. Och när jag blev gravid hade jag ändå då jobb, min sambo hade jobb, vi hade bott ihop i en egen lägenhet i ett år och varit tillsammans i två år. Jag är helt till hundra procent införstådd i hur det är att få barn tidigt, och jag rekommenderar det inte!
Svar på tråden Förstår ni varför det är så?