Ett liv utan barn?

Det är en väldigt svår fråga. Jag funderade mycket på det också under den långa resa vi gjorde och som till slut ändå resulterade i ett barn. Jag var verkligen långt nere på botten och levde mer eller mindre mitt liv på paus. Varje gång jag allvarligt funderade på att ge upp så kändes det ändå fel att göra det. Nu hade inte vi uttömt alla möjligheter än så jag tyckte ändå att det fanns hopp kvar. Ert problem verkar ju inte i huvudsak vara att få till en graviditet utan att få behålla den. Vad säger läkarna? Hur mycket hopp ger läkarna er om ni ställer frågan? Jag kommer ihåg att jag tänkte att om läkarna säger att chanserna är uttömda då måste jag ge upp och då har jag inte fattat beslutet på egen hand. Det kändes på något sätt bättre att tänka att jag hade lämnat över frågan till någon annan. Någonstans går ju ändå gränsen och du verkar vara nära den nu. Till slut måste man bestämma sig för hur mycket det får vara värt att fortsätta kämpa. Jag hittade mycket tröst i att prata med min dåvarande chef som 30 år tidigare gått igenom samma sak som vi. För henne slutade det med att de adopterade. Jag kommer ihåg att hon sa att om det är ett barn du vill ha och inte nödvändigtvis ett biologiskt sådant så kommer du att få ett barn. Nu vet jag att det finns regler för sånt, bl.a. ålderskrav så att detta inte stämmer för alla, men jag fick mycket tröst av att tänka på det. Jag hoppas så att det löser sig för er på det ena eller andra sättet.