Jag försöker...

I min familj, där jag är bonusmamma, lever vi som om vi var en vanlig familj.
Jag och sambon sätter regler och sånt tillsammans, och sen jobbar vi utifrån det.
Det funkar jättebra för oss och för barnen.
Det tog några gnisslande bråk med sambon dock innan det blev så här bra.
Han tog nämligen allt jag sa som kritik till en början.

Sen insåg han att jag vill lika väl som han och när vi började prata och diskutera så kom vi fram till hur vi båda vill ha det och nu har vi det så.

Jag är inte mamma, men jag är en del i en familj, och i en familj räknas alla lika mycket.
Vi vill lära barnen att respekt och kärlek är det man vinner med.
Framför allt att alla är lika värda.
Det skulle vi inte göra om jag ständigt stod utanför och tittade in.
Men stor del i att det är så bra nu, är att min sambo är en helt underbar människa som det går att prata med.

Det där med att sova i sängen hade vi för övrigt oxå diskussioner om.
Jag fick ofta gå ner och lägga mig på soffan för att jag inte fick plats.. i min egen säng.
Men det var innan.
Vi tog ett snack om det oxå och nu sover barnen gott i sina sängar. Skulle dom komma in till oss på natten har vi en madrass på golvet som dom kan lägga sig på.
Sen på morgonen är dom alltid välkomna upp i sängen.
Dom köper läget rakt av.
Oftast vaknar vi inte ens när dom smyger in och lägger sig på madrassen :)