Jag försöker...
Att leva som bonus är för mig ett privelegium, samtidigt i bland smärtsamt, eftersom att vara bonus vuxen innebär att man får dela stora förtroenden, kärlek och skratt och inspirerande liv, men alltid vara den som inte räknas när det väl gäller.
Jag upplever ibland att man som bonusförälder inte har samma rätt att bli trött och sur och arg på barnen. Och ser jag och min fru olika på saker och ting som rör barnen, hamnar vi ofta i att det handlar om just att det inte är mina egna barn och att jag måste kunna acceptera det - att det är en skillnad på oss. Att problemet är att jag inte förstår det känslomässigt.
Här slår det alltid slint hos mig, eftersom jag tycker mig vara väl medveten om skillnaden, eftersom den värker i mig då och då, när jag ständigt blir påmind om att min fru delar något med en annan som jag ofta önskar var jag. Men om det nu är så att jag inte känslomässigt försåt att det är så - Hur ska jag kunna förstå det känslomässigt?
En konflikt som bränner hos oss är barnets sovande eller inte sovande hos oss i vår säng. Här har min fru gjort klart från början att barnen ska få sova hos mig om de så vill, detta har jag gått med på och tyckt det varit självklart även om jag från början absolut inte kunde sova (mycket för att jag helt enkelt blev utknuffad ur sängen för att det blev för trångt)
Detta har dock blivet en konflikt, eftersom om jag frågar om barnet ska sova i våran säng upplevs det som kritik, medans för mig handlar det oftast om vad har sagts och bestämmds och vad har jag att vänta mig. Nu för tiden kan jag sova bättre. Men det är fortfarande en fråga som ofta missuppfattas och blir spändt i kring.
Med det äldre barnet så var vi duktiga på att ibland var det jag som gjorde saker (tandborstning, nattning osv) och det var okej, medans med det yngre barnet väldigt väldigt ofta bara är mamman som göra saker. Om jag påpeka att jag önskar att vi gjorde som med det äldre barnet, så kommer vi tillbaka till att jag måste inse att jag inte är biologisk mamma.
För mig känns det frustrerande, jag blir ledsen och arg. Jag är väl medveten om skillnaden, men jag tro att man kan skapa relation genom att låta mig göra saker och inte alltid låta allt hänga på mamman, visst är det viktigt att barn och mor knyter och stärker sina band, men det är även viktigt att bonusar oxå får göra det - utan att det behöver innebära att man "tvingar" barnen.
Men som sagt, jag är bonus, vad har jag för rättighet att önska, önska mer relation till barnen? Jag är ju inte biologisk mamma...o där känns det som att det bara är att gilla läget, även om jag delar allt annat som hör föräldraskapet till...
Har man som bonus rätt att tycka annorlunda, utan att för den skull fastna i att det handlar om att vara eller inte vara biologisk förälder?
Hur förhåller vi bonusar till att även vi blir trötta och arga av trotts? Får vi det?
Det här kanske är totalt korkade frågor, just eftersom jag inte är biologisk förälder... med då får jag väl vara korkad då, jag kan nämligen inte vara något annat än bonusvuxen...och det försöker jag göra så gott jag kan och lite till...
