Jag försöker...

I vårt fall så har jag haft lika stort bestämmande som min man trots att jag inte är biomamma.
Dock är det dottern som ibland kör med kortet att jag inte är hennes mamma, kan tillägga att hon nu är 14 år.
Min man kan tycka att  jag är onödigt hård mot henne men han låter henne komma undan med mycket.
Han överkompenserar att hon inte bor här heltid fast hon de senaste 10 åren har velat det.
Nu när vi väntar vårt gemensamma barn har vi varit extra noga med att hon får vara med på allt.
Hon fick bilder från UL, har varit med till MVC och fått höra hjärtljuden och där frågade hon vår underbara BM Anita massa saker.
Ibland blir jag så less på henne när hon bråkar och fånar sig och det har jag all rätt att bli, hon är ju min dotter oxå.
Vi hade det riktigt tufft för några år sedan och jag ville inte ha henne här då det tog för mycket på krafterna då hon spelade ut min man och mig mot varandra.
När jag äntligen fick honom att inse detta så blev allt bättre och hon har lärt sig att oavsett hur "elak" hon än är så lämnar jag henne aldrig.
Jag har inte fött henne men hon är inte mindre min dotter för det, jag kommer inte ge upp.