Mina svärföräldrar vill inte vara delaktiga?

Fråga henne nästa gång om hon vill vara barnvakt.  Antagligen kanske det är som du säger, hon vill inte vara för på. Därför kan ni fråga istället.

Gällande mat osv att ta med sig är det olika. Här är det svärmor och inte mina föräldrar. Vi har inget krav på det heller. Visst kan vi åka dit och då får vi alltid mat vilket känns skönt att slippa tänka på att man ska hem och laga mat efter man varit där.

Jag skulle uppskatta om min svärmor inte var för på som hon är.

För att de är inte som dina föräldrar. Man har olika relationer och man är olika som personer. Ärligt sagt, jag vet ingen av mina vänners föräldrar som gjort som dina föräldrar, min erfarenhet är nog att de flesta är som dina svärföräldrar.

Själv hade jag blivit tokig om mina föräldrar eller sambons föräldrar hade gjort som dina föräldrar.

Det är inte dina svärföräldrars jobb att ta hand om ditt barn. Det är ditt och din mans jobb.
Och jag håller med sextiotalist: om mina föräldrar hade gjort som dina så hade jag nog bytt lås på dörren för att hålla dem borta!

Du säger ju att ni redan innan barnet kom inte umgicks så mycket med hans föräldrar, varför skulle de då hänga hos er jämt nu bara för att ni blivit en till?

Hmm blev kanske inte rätt beskrivet... När min dotter var nyfödd var de här ofta... för att träffa sitt barnbarn och för att avlasta oss den första tiden. Sedan har det ju återgått till "normal" kontakt, dvs man ses någon gång i månaden. Min tanke är att om jag hälsar på hos någon som nyss fött barn skulle jag självklart fråga om det är något jag skall ha med mig, fika t.ex. Att mina föräldrar bemödade sig att t.o.m. handla med sig middagsmat (och laga till den hemma hos oss) tycker jag var jätteomtänktsamt med tanke på hur trötta jag och min sambo var. De reste ju trots allt ca 3 timmar tor. Att mina svärföräldrar inte kunde svänga förbi ICA när de reste från en stadsdel till en annan kan jag tycka är lite... oengagerat?

När vi sedan kom in i den vanliga lunken sågs vi alltså ca en gång i månaden med båda föräldraparen. Det ena pga att de/vi har lång resväg, det blir oftast övernattning för de som reser. Men min sambos föräldrar har ju inte riktigt det att skylla på. Sedan har jag skrivit att de med glädje är barnvakter ca varannan helg åt min dotters kusin ända sedan han var halvåret. Vad har ni för förklaring till det? "Vill inte ta hand om andras barn.." eller?

Min sambo och jag vill inte lämna bort vår dotter om vi inte har något speciellt vi skall uträtta eller fira tillsammans. (Ikea-besök, vårstädning, fira förlovningsdag osv). Därför har vi inte önskat barnvakt särskilt många gånger. Mitt inlägg handlar i huvudsak om varför de inte vill träffa oss och vår dotter särskilt ofta vare sig det handlar om en snabb fika, en långmiddag eller att vara barnvakter.

Jag tycker det är jätteviktigt att man hjälper varandra inom familjen jag har massor med hjälp av mina föräldrar och svärföräldrar men de bor 40 mil borta så de kan inte komma så ofta. Jag tycker du ska ta upp detta med din man han kanske kan prata med sin mamma och pappa eftersom de verkar spendera mycket tid med kusinen. Det kan ju finnas något bakomliggande din svärmor kanske hade en jätte jobbig svärmor och är nu rädd att upplevas som jobbig eller något............

De är kanske kluvna och vill inte hjälpa din sambos syskon mindre och att hjälpa er lika mycket ger dem inte någon fritid överhuvudtaget förutom på vardagarna då de eventuellt jobbar. Kanske vet de inte om at ni skulle uppskatta hjälp/besök. Bjuder ni hem dom? Det är inte alla som tycker om att våldgästa folk. Många vill faktiskt bli inbjudna innan de åker hem tll någon annan.

Hade mina föräldrar/svärföräldrar kommit hem till oss varannan helg efter att vår dotter föddes hade jag blivit tokig. Så alla är olika och resonerar olika om vad som är hjälp och vad som är störande. Prata med dom så löser det sig nog! Troligtvis är allt brundat på missförstånd och olika syn på sake roch ting och sånt kan lätt lösas genom att man kommunicerar med varandra.

Lite sådär har jag/vi det också. Mina föräldrar bor i samma stad, sambons bor 2 mil ifrån. Mina föräldrar bjuder ofta hem oss, frågar om vi vill följa med på aktiviteter, medan i alla fall jag inte hör ett knyst från sambons familj (detta är ganska invecklat då jag är övertygad om att sambon undanhåller en del av sin kontakt med dem för att han TROR att jag inte gillar dem, medan jag inte gillar dem för att de inte verkar bry sig om oss och jag känner dem helt enkelt inte, men skitsmma nu...). Och då blir jag sån att "Nähe, duger det inte så får det väl vara så då, lägg ribban ni så hoppar jag!". Om inte de bjuder hem oss/mig så lyfter inte jag ett finger för att bjuda hem dem. Kan tillägga att det inte är några vidare "roliga" personer som man har nåt direkt utbyte av. Gamla, sjuka, nyfikna, fördomsfulla, och jag har ett socialt handikapp som gör att jag har extremt svårt för att umgås med någon "bara för att" och sitta och prata om helt meningslösa saker. Däremot så hindrar jag inte min sambo på något sätt från att träffa dem eller så, men han har valt själv att sällan eller aldrig hälsa på dem, möjligtvis när nån fyller år. Spontanbesök tror jag inte han gjort nån gång under våra tre år ihop! Och idag med mobiltelefoner och så så har det automatiskt blivit att jag sköter kontakten med min familj och han med sin, dock kan mina föräldrar ringa på hemtelefonen och fråga den som svarar om vi vill komma över på middag. Tror inte hans föräldrar ens vet att vi har en hemtelefon...

Och jag antar att de "inte vill störa" etc så det är därför de håller sig undan, men väljer de att inte säga något så tänker inte jag göra det heller! "Om ni nu skulle tro att ni stör så ska ni veta att så är det inte!"... Näe tycker de att det är ett problem så får de ta upp det, jag har ingen lust att leka gissningstävling! Samt att sambon är rätt stor mes när det gäller dem. Ska de hälsa på oss så ska det vara när de "ändå är i stan" (tycker HAN, han vill på nåt sätt inte "begära" att de ska åka till oss bara sådär, det är TVÅ MIL mellan oss...) och det är på lördagar kl 09.30 när de har sin torg-runda... Och jag VÄGRAR att jobba hela veckan och sen få ställa klockan en lördagmorgon och gå upp och fixa och pyssla för att hans föräldrar ska hälsa på, när det finns 6 dygn och 23 timmar till som de kan hälsa på typ. Så jag har sagt att "Glöm det, ska du ta hem dem tidigt på morgonen så säg till innan så sover jag nån annanstans! Men bjud hem dem en tisdag kl 18..??". Men det gör han inte, antagligen för att HAN anser att han "stör" dem..! Och ett par gånger om året anordnas aktiviteter i deras "by", bl.a. ett stort Valborgsfirande, som vi brukar åka in på, och då springer vi ofta på dem. Och då säger svärmor "Ni kan ju komma förbi på middag om ni inte har nåt för er...". Ehh, just IDAG, just NU så är vi här för Valborgsfirandet, då vill vi/jag inte sitta hos dem och häcka, som vi kan göra när som helst annars!! Jävla knepig familj det där!

Ursäkta att det blev långt, men till din situation:
Antagligen lär det bli nåt liknande här den dagen vi får barn. Men jag tänker likadant som nu, dels att har de inte visat att de brytt sig för fem öre innan så kom för fasen inte och fjanta när vi får bebis (detsamma gäller "kompisar" och även såklart mina släktingar som vi inte sett röken av innan)...!! De kommer definitivt inte att vara prio 1 att få hälsa på här när jag är nyförlöst (men sambon får givetvis ta med sig bebis dit om han vill!), för jag har det förhållandet till svärfamiljen att jag känner att jag måste storstäda, laga mat, fixa till mig etc om de ska komma så i så fall får de komma när jag orkar det... De är främmande människor för mig, känner fasen damen i kassan på Ica bättre!! Så som sagt, de ska inte komma och tro att de kan dyka upp som gubben i lådan och "finnas" bara för det skulle bli bebis! Jag diskuterar inte symptom, viktuppgång, komplikationer etc med random tant på stan, skulle alltså inte göra det med svärmor heller, bara för att hon en gång för 26 år sen lade upp sig och fick kuk som resulterade i en pojke som jag råkade bli kär i... Och som en del hävdar, att det är bra på att ta vara på alla kontakter man kan när det är dags för barnvakt och så, vilken kvinna skulle lämna bort sitt barn till ett äldre sjukt par som hon träffat typ 5 gånger på 3 år...?? Inte jag i alla fall, sen får det vara pappans föräldrar hur mycket det vill!! Däremot så får de såklart träffa barnet med pappan så ofta han vill, han får ju ta med bebis till vilka han vill!
Sen att man "berövar barnet rätten till farmor" etc, tycker det är skitsnack. Man har inga rättigheter hit och dit bara för man har blodsband. Om en människa inte bryr sig, näe då får det väl vara då, jag tänker inte truga!

Så det där är ju helt upp till dig/er. Antingen får de ligga som de bäddar, visar de inget intresse så blir det heller ingen kontakt, utan behöver ni barnvakt så vänder ni er till de som visar att de bryr sig, vilka då är dina föräldrar, annars får du väl "bjuda in" dem och visa att de inte alls stör och själv göra något för att förbättra relationen!

Lycka till, vilket du än väljer! :)

Eh, bor man 15 minuter ifrån varandra far man väl knappast och handlar för att äta hos de man besöker? Ska man däremot resa till någon och sova över och dyl. så är det vanligare att man gör så. 
Jag hade för övrigt blivit vansinnig över att ha sovfrämmande så ofta (speciellt med nyfödda barn) och då älskar jag ändå både mina föräldrar och svärföräldrar.

Jag tycker du är helt fel ute och det är bara att gratulera att du har en sambo som fungerar med dina föräldrar så att det känns ok att de är där så ofta. 

Varför tar ni inte och frågar hans föräldrar om de kan vara barnvakt, de skulle säkert bli jätteglada och er relation blir förhoppningsvis bättre.
 

Det låter lite som vår situation.
Men, om vi ringer svärmor så kommer hon och är barnvakt/hälsar på. (och vi hjälper henne om hon behöver hjälp med något). Men att hon ska ta inititaiv händer aldrig, fråga mig inte varför för hon älskar sitt barnbarn. Helt skillnad mot hennes kontakt med sin dotter och hennes familj.  
Jag tycker det är jätteviktigt med god kontakt med mormor/farmor och då ligger ju även anvsvaret på mig/maken för att få det att fungera.
Hur ofta bjuder ni in svärföräldrarna? Hur ofta åker ni dit?

Känner igen mig. Mina svärföräldrar ska antingen bli inbjudna på middag eller så kommer de bara och titta in och far igen lika snabbt. Men det är vi som ska ta initiativet. Och det är inte alltid man vill stå och laga en bättre middag. Jag jobbar och är ju trött. Medans svärisarna är friska pensionärer.

Vi bjuder aldrig in dem på middag förutom till jul och födelsedagar. Vi umgås däremot rätt mkt ändå, svärföräldrarna är hos oss nästan varje fredag då sambon och hans pappa bygger medan svärmor hjälper till med annat. Mina föräldrar tittar förbi då och då och hälsar på när de är inne i stan.
Svärföräldrarna är mest intresserade av att hjälpa till genom att jobba medan mina föräldrar främst koncentrerar sig på barnen. Mina föräldrar hämtar barnen tidigt på förskolan en dag per vecka och det gjorde också svärföräldrarna tidigare innan de började känna sig för gamla.
Vi äter och umgås hemma hos mina föräldrar då och då (jag brukar också passa på att bjuda in mig och barnen på middag när vi är själva) och vi träffas alla gemensamt och äter några gånger per år.

Vi har ett ytterst avslappnat förhållningssätt mellan oss och trivs bra ihop. Däremot är ingen av oss intresserade av att umgås mer formellt eller hålla på och sova över hos varandra (vilket ju överhuvudtaget hade känts konstigt då vi bor i samma stad :) ).  Sedan umgås vi väl ännu mer på "kompissätt" med mina föräldrar men de är ju också betydligt yngre än mina svärföräldrar.

Mina svärföräldrar är helt okey och jag gillar dem. Men dom är överlag ganska ointresserade (=prioriterar annat) av att träffa sina barnbarn. Förra veckan var dom och besökt en vän till dem som bor 100 m från oss men dom kom inte ens till oss och sa - Hej!, då hade dom inte träffat oss på över 2 månader. Dom bor 5 mil från oss men är ofta i staden där vi bor. När vi är där är dom glada för att vi kommer men engagerar sig typ noll i barnen. Att dom skulle passa barnen en stund för att avlasta oss finns inte på kartan. Dom ställer upp och är barnvakt när vi frågar men det är inte så ofta vi behöver hjälp med det. Mina föräldrar bor nu nära oss men är typ likadana. Nu träffar jag dem ofta för att jag är föräldraledig och svänger förbi dem på en kopp kaffe då och då men hade det vart upp till dem så hade vi inte setts så ofta. Tidigare bodde de ca 3 mil från oss och vi träffade dem inte särskilt ofta och i såfall var det upp till oss att åka till dem. När jag pratar med mina vänner som har barn så har dom liknande relationer till sina föräldrar och svärföräldrar. 

Eh... mina föräldrar sov inte här en enda gång innan min dotter var 4-5 mån. De tog med sig mat trots att de skulle resa hem samma kväll. Min mamma kom t.o.m. hit vissa vardagkvällar trots att hon skulle hem 1,5 timmes resa och upp nästa morgon och jobba... Det var underbart för mig och min sambo att få sitta ned vid matbordet och äta middag istället för att en av oss gick runt med en skrikande unge. Så gjorde min mamma en gång ca var 10-14:e dag tills min dotter var ca 3-4 mån.
Men men, lite missförstånd där från din sida, helt ok.

Nu är min dotter 15 månader (tiden rasar iväg). Vi blir bjudna på fika hos mina svärföräldrar nästan varje söndag om vi har möjlighet. Det är jättetrevligt men jag känner fortfarande att vi skulle ha haft en annan typ av umgänge om det hade varit MINA föräldrar som bodde HÄR. Bara som exempel blir mina systrar inbjudna till min mamma eller pappa (de är separerade) närhelst de inte har något annat inbokat. På middag. Och samma hade gällt mig och min sambo om vi bott nästgårds. Nej, jag är inte snål och kräver att någon skall bjuda mig på mat för att jag skall vara nöjd. Men... det är en helt annan typ av umgänge och helt klart en mer generös gest än att bjuda in på kaffe och köpebröd. But that's me.

Nu är jag ändå jättenöjd med hur det funkar med dem och jag har accepterat att det är den här typen av relation som vi kommer att ha i fortsättningen. Svärföräldrarna ställer upp som barnvakt så ofta vi behöver vilket är mer än vad många svärisar kan/vill ställa upp på. Toppen. Men jag kan inte låta bli att sörja att vi inte bor på 20 min avstånd från mina föräldrar istället...

Alltså man har ju olika typer av sätt att umgås som någon nämnde.
Nu önskar du ju att de vore som dina föräldrar. Varför kan de inte få vara olika?
(för vissa här så låter det ju som himmelriket att inte ha gåpåiga föräldrar).
Istället för att vara inriktad på hur deras beteende är (deras sätt att vara), hur är deras intention från hjärtat tycker du?
Känns det som att de bryr sig om er/dig? (Behandlar de er olika, dig och din man? Det låter som att de bara har det sättet, även mot din man,
då är det säkerligen deras "sätt att vara" och de visar inte att de har något särskilt sätt mot dig.)
I vår familj, med tre systrar och en bror, så är det faktiskt så, att min mor är mer avvaktande mot min brors flickvän, än mot oss systrars män. Det blir liksom annorlunda, för att det är mamman som kommer närmst sina barn -på ett sätt- och styr och ställer.
Det kan nog vara väldigt knepigt att vara sväris till sin sons fru/flickvän, tror jag.