Varför psykofarmaka när man är gravid?

Har jag skrivit det?

inte alls. många människor är helt friska.

är inte det ok? eller är det fel?

Allt är fullständigt individuellt och det går inte att besvara TS frågeställning egentligen, eftersom frågan inte är just individuellt ställd. Man kan inte klumpa ihop alla gravida kvinnor med psykisk ohälsa och svara för hur de och deras läkare resonerar. Men rent generellt bör man väl utgå från att människor i den situationen ofta är väldigt medvetna om vad de gör och vad konsekvenserna blir om de väljer det ena eller det andra.

Själv har jag på pappret tre diagnoser, trots att jag inte uppvisar några symptom när det gäller samtliga. Bipolär grupp II, borderline personlighetsstörning och generaliserat ångestsyndrom. Då vi har försökt skaffa barn det senaste 1,5 året har jag heller inte ätit några mediciner under den tiden, vilket var mitt val att göra och inte baserat på någon sorts syn angående hur alla bör göra. Men den här tiden har också fått mig att begripa att jag blev feldiagnostiserad när det gäller den bipolära diagnosen, eftersom en människa som är bipolär inte hade klarat det jag har har klarat under den här tiden - utan någon som helst medicin. Jag är helt övertygad om att jag tidigare i livet hade borderline, men det har genom extremt hårt arbete växt bort kan man säga. Ångestproblematiken har jag fortfarande, men den är inte lika akut som tidigare och jag har lärt känna mina egna signaler så till den grad att jag kan hantera det hela i tid.

Slutsats: om jag hade varit bipolär så hade jag garanterat behövt mediciner, såväl innan som under en graviditet. Det är ingenting som växer bort, utan räknas som kroniskt. Däremot har man givetvis ett stor personligt ansvar när det kommer till den egna sjukdomen och man kan åstadkomma väldigt mycket vid sidan av medicineringen. Men en bipolär kvinna med hög sjukdoms- och självinsikt som äter mediciner under sin graviditet tar just ansvar, i mina ögon. Det är heller inte ett faktum att alla mediciner skadar fostret. Inte heller är det ett faktum att alla barn till psykiskt sjuka tar skada. Barn tar skada av psykiskt sjuka föräldrar som saknar just sjukdoms- och självinsikt, bland annat. Men det är en annan diskussion och åter igen går det inte att dra några allmänna slutsatser, utan landar alltid på individnivå. 

Jag tappade hakan när jag läste detta samt ts trådstart. Hann inte läsa längre än så.
Har ni någon sorts koll på vad psykiska sjukdomar är för något???? Lever ni i nutid eller är era hjärnor kvar på 1800 talet?
Läser ni bara dagstidningar och dömmer efter det?? Ingen ordentlig fakta?

Som i min kusins fall så saknar hon ett visst ämne i hjärnan som alla människor har för hjärnar ska fungera normalt . Därför måste hon äta antidepp för att hennes hjärna ska fungera så att hon inte hamnar i depressioner. Hon har två barn och är helt klart mycket bättre mamma än många andra "friska" mammor. Barnen är helt friska utan några skador av sin mammas medicinering under graviditeten.
Man håller ju koll på barnet och så byter man oftast medicin som är farligt för fostret under graviditeten och oftast minskar man dosen oxå.

Om du, Gulletroll,  om du tänker så om psykiska sjukdomar( att man ej får skaffa barn för man är inte frisk nog mm) så vad anser du om fysiska sjukdomar? Dem som har hjärtfel får inte skaffa barn för dem måste äta medicin för hjärtat ska slå för dem kan ju dö närsom...eller? Eller dem som saknar en arm, då kan dem ju inte ta hand om barnet och krama barnet som skall ordentligt.....Eller dem som har diabetes?

För alla sjukdomar, psykiska ochg fysiska, finns det mediciner och ingen vill skada sitt barn och därför kollar man upp sin medicinering och vad som är bäst för mamman och barnet under graviditeten tillsammans med en läkare.

Jag tycker dem som inte har mycket förståelse för andra människor samt koll på fakta innan dem uttalar sig och skapar trådar och svar med sin okunnighet ska inte heller ha barn.... och det kanske ni två inte har heller.....än?

Men vart i den texten finner du det som du försöker bevisa?
Enligt mina läkare och psykologer så är det precis tvärtemot vad du säger, varför ska jag inte lita på dom som jag vet är bildade och arbetar med detta men istället lita på en person som sitter här och skriver utan att tala om sin egen erfarenhet/kunskap inom ämnet?

Tja, formuleringen att SSRI-preparat preparat bara botar symtomen är ju intressant.  Depression är definitionsmässigt en diagnos som ställs på basen av patientens symtom - det finns inget blodprov, ingen röntgenundersökning och ingen riktad läkarundersökning förutom själva samtalet som kan påvisa eller utesluta depression. Ett annat sätt att uttrycka det är att i princip hela psykiatrins diagnosmanual (DSM-IV) är deskriptiv, dvs av beskrivande natur. Diagnosen depression ställs när "patienten ser depressiv ut och beskriver depressiva symtom".

Med den definitionen blir "att bota symtomen" samma sak som "att bota sjukdomen", eftersom patienten inte längre "ser deprresiv ut och inte längre beskriver depressiva symtom".  Alltså kan man inte säga att SSRI "bara botar symtomen", eftersom symtomen är sjukdomen.

Ett annat sätt att se det är att depression till sin natur har ett fluktuerande förlopp, dvs depressionen kommer och går. Man blir alltid frisk från en depression, bara man väntar tillräckligt länge.  Om man inte kommer tillbaks och mår bättre är det inte depression utan något annat (dystymi, personlighetsstörning, el liknande).  Då blir att "bota symtomen" under en tid också eftersträvansvärt, eftersom man då lyckas ordna det så att patienten mår bra tills sjukdomen gått över.  Det spelar ingen roll att SSRI inte botar den underliggande sjukdomen.  Ungeför som att man kan ta Panodil eller Ipren när man är förkyld med feber. Det botar inte sjukdomen, men man mår bättre tills det går över av sig självt.

Ärligt, ni lyssnar ju inte på vad jag säger.

Jag säger inte att medicin är fel eller att det inte hjälper. Medicin är bra och i många fall livsnödvändig, oxå just för att ta till sig terapi o annan behandling. Men medicin botar aldrig någon psykisk ohälsa, den lindrar dina symtom men botar ingenting!! Så egentligen tar man inte tag i grundorsken till ens smärta.
Desstuom är smärta sunt i den bemärkelsen att den talar om för dig att "du lever ditt lev på "fel" sätt", genom att lyssna till när kroppen talar till dig så kan du faktiskt få ett ännu bättre liv än du hade innan du drabbades av besvären. Men för det krävs behandling och insikt. Långvarig terapi har t.om visats sig ha bättre effekt på lång sikt - inget konstigt alls.

Men man väljer själv hur man ser på saker.

Sen måste jag säga att jag tycker det är dålig stil att komma med påhopp och kränkande uttalanden.
Men men, förväntar mig faktiskt inte så mkt mer av er.
Å egentligen är det konsigt att ni inte vill lyssna på det jag säger med tanke på att jag själv varit sjuk och idag är frisk och mår bra.

Jag märker att du har väldigt svårt att förstå.

Vill inget illa men måste fråga, lider du själva av nån autism-diagnos eller asberger/add? - för det verkar lite så eftersom du inte riktigt hänger med.

Som sagt, hoppas du inte tar illa upp men det verkar så uppenbart på nåt sätt. Å då är det inte så konstigt att du inte förstår vad jag menar och kommer med elaka uttalanden. Då klandrar jag det inte för isåfall kan du väl inte hjälpa det.