Varför psykofarmaka när man är gravid?

Orkar inte läsa igenom allt. Har en fråga: om antidepressiva mediciner är ett påhitt varför fungerar de då?

Lergigan är först och främst en antihistamin-medicin, dvs en medicin mot allergier. Sen undrar jag vilken substans det är som du tror är efederin?

Märkligt, det står det inte när jag tittar i fass.

Har inte trott att du ljög.

Efedrin liknar adrenalin och kan därför ge upphov till det som du upplevde.

Och innan du kontrar med att det är dopingklassat eller narkotikaklassat eller nåt sånt så vill jag bara påpeka att många substanser är klassade så för att stäva olaglig handel med dem, inte för att de är jättefarliga.

Är du emot värktabletter också?

För det är fullt möjligt att lära sig leva med mycket, mycket svår smärta utan att ta en endaste pilla men trots det rekommenderas inte denna metod då den anses inhuman och ganska medeltidsaktig.

 

Du anser att det är två olika saker eftersom du inte anser att den allmänt gällande hanteringen av depression är korrekt.

Jag vet om inte du svarat innan och jag missat svaret men jag frågade tidigare hur du tänker om att antidepressiv medicin faktiskt fungerar (och ger människor livet åter). Varför fungerar medicinerna om, det du anser är en teori, är fel?

Jag med. Jag behöver inte vara stark genom att uthärda bara för sakens skull.

Sen kan man ju välja att välja bort medicin för man tycker biverkningarna är för stora, för hemska, för jobbiga.... men det är ju en helt annan femma

Jag väntar fortfarande på svar om varför antidepressiv medicin fungerar? För om man nu skulle köpa gullettrolls teori om att det inte är brist på nåt, att vi alla är förledda, så borde inte antidepressiv fungera i den utsträckning som de gör

 

När jag fick min utmattningsdepression (dvs när den blommade ut helt o fullt) så hade terapi inte gjort ett skit för mig.

När medicin hade gjort sitt, när jag återigen kunde ta på mig, tugga mat DÅ först kunde terapi göra nytta.

Det går inte att få någon att må bättre (genom terapi) om personen inte ens kan föra ett samtal eller lyssna.

Jag ville ingenting. Jag var inte förmögen att vilja något. Jag existerade enbart. Andades.

När medicinen väl gjorde sitt så var jag mottaglig för samtal och råd och det i sin tur hjälpte mig framåt.

Herregud, jag kunde inte ens svara på om jag var hungrig i början hur skulle någon kunna "prata vett" i/med mig då?! Jag åt om jag fick mat framför mig och blev tillsagd att tugga, men jag kände inte något längre inte ens hunger( men jag visste ju att mat var nödvändigt så jag tuggade)

 

Sista tiden gjick det fort ner för mig men symptomen var där nog långt tidigare men ingen tog det på allvar (för min del handlade till stor del om att jag vägrade acceptera min grundsjukdom (typ reumatism) och körde på i 190) minst av allt jag.

Jag skulle leva livet, minsann Skulle inte bli nån liten sjukling som inte levde... Så till sist hade kroppen inget val, ville jag inte vila så fick den tvinga mig.

Men idag är jag glad över det. Jag lever med en helt annan livsfilosofi och jag lever för mig, inte för nån annan.

Mythea, tog det lång tid (år?) innan du kände dig "normal" igen? (förstår om du inte vill svara, det är trots allt ett öppet forum och fl är vad det är)

 

Tycker du är modig. Själv är jag ganska restrektiv med den typen av detaljer, vill inte bli alltför igenkänd.

Ja, en hel del blir deprimerade av att inte kunna få barn. Helt klart.

SJälv kan jag säga att det inte tog så hårt  men jag har alltid vetat att det skulle bli svårt att få biologiska barn och var helt beredd på att inte ens försöka men så blev det inte.
 
Men ivf:erna var tuffa, särskilt första (som misslyckades, förmodligen pga en aktiv inflammation i kroppen som "missades") för vi hade så höga förväntningar, men jag blir bara nedstämd numera - aldrig deprimerad.

Tror ett genomgående tema bland de som haft en utmattningsdepression är att man gör för mycket, vill för mycket, tror man kan göra allt. Ensam är stark. Ensam kan göra allt själv. *fuck that*

Jag tog b12-blodprov (eftersom det är vanligt med brist på b12 när man har den sjukdomen jag har). That what it, liksom.

Jag gjorde ingen skattning, fyllde inte i några formulär.

Men å andra sidan var det ganska solklart att det var en utmattningsdepression jag hade, en unge hade kunnat konstatera det

Jag pratade med läkaren  (en medicinläkare) och så började jag med antidepressiv medicin. Han skickade så klart en remiss till kommunens psykiatrimottagning men dit kom jag först 6-8 månader senare och så fort jag fick huvudet över vattenytan (dvs kunde börja tänka lite) så ringde jag själv till en psykiatriker för att få experthjälp med just medicinen o dosering...

 

Men det är så att man eg ska hållas under extra koll de första veckorna eftersom det är välkänt att man kan börja må mycket sämre och även om man inte haft de tankarna så kan man få dem.

(själv blev jag dock euforisk, inte pga för hög dos utan för att jag blev hög på att få livet åter)

När man väl märker en b12-brist så har man (vad jag fått lära mig) haft den ganska länge. Det tar tid innan den syns i/med blodprov

 

Fast de flesta får utskrivit antideppmedicin av allmänläkare eller läkare med andra specialiteer än psykiatri och väldigt många gör ingen ordentlig uppföljning (finns ingen tid) och vad är itne så enkelt heller, om man inte ligger inne.

 

Man får inte antidepressiva bara för att man är hängig/deppig. Särskilt inte om man är gravid.

Jösses, då skulle typ stora delar av svensk sjukvård gå helt emot de riktlinjer som finns och även om jag må vara kritisk mot vår sjukvård så är inte ens jag så cyniskt att jag tror på något sådant