Varför psykofarmaka när man är gravid?

En blivande mammas ångest och nojor över den kommande förlossningen, föräldraskapet och om barnet kommer att bli friskt eller inte är normalt. Tillstånd som diagnosticeras som depression eller ångest är inte normalt.

Du jämför din tillfälliga ångest efter att ha slutat att röka med kronisk depression som kan leda till att mamman tar livet av sig? Slutar du med antidepressiva läkemedel när du blir gravid så kan det leda till både din och barnets död.

Den läkare som skriver ut medicinen resonerar tillsammans med patienten om den eventuella risken överväger nyttan med läkemedelt och beslutar sig sedan för att fortsätta skriva ut eller inte. Läkare idag och de flesta mödrar tar inte alls medicinering under graviditet lättvindligt. Man brukar normalt heller inte påbörja en medicinering mot depression och ångest under en graviditet, utan äter man såna läkemedel under graviditeten är anledningen oftast att man redan stått på dem innan man blev gravid.

Är man psykiskt frisk kan man oftast "härda ut" medan ett försök att härda ut hos någon med ex. depression kan bli ödesdigert. All depression går inte att behandla bort med psykoterapi (även om Gulletrollet anser att så är fallet).

Din åsikt är att folk med affektiva syndrom inte ska ha barn, men din åsikt styr inte verkligheten. Det finns människor som har en kronisk depression men är symptomfria med medicinering. Varför ska de inte få skaffa barn? Alla med depression har inte "barndomstrauman" eller vad du nu anser orsakar en depression. En del har helt enkelt en bristsjukdom som måste medicineras.

Har du hört talas om gener?

Anlagen för ex. depression förändras inte för att mamman blir frisk från sin depression. Den genetiska dispositionen finns ju fortfarande där, och det är den som mamman kan föra över till sina barn.

Det är väl inte helt optimalt att man blir gravid under en pågående depression men alla graviditeter är inte planerade och tvångsaborter är ju inte aktuellt, eller?

För det första; tack för riktigt bra och relevanta inlägg i tråden!

Jag har funderat på det här i efterhand då jag fick citalopram utskrivet utan någon kroppslig undersökning öht. Min väg till SSRI tog iofs ganska lång tid, spelar det roll? Om du orkar läsa, så här var det för mig:

Jag kom till akuten för att sys när jag i affekt skurit mig djupare än vanligt. Jag fick lite panik och åkte till akuten (ett misstag tyckte jag då) där jag efter omplåstring tillfrågades om jag ville få komma till psykakuten av en underbar akutsyrra. Jag hade då varit tvungen att prata med både en ssk och en läkare och var lite "on a roll" och jag ville ju faktiskt ha hjälp.

Väl på psykakuten fick jag prata med ännu en underbar läkare som ställde bra frågor som ledde till att jag för första gången erkände att jag hade självmordstankar dagligen, spydde 1-5 ggr om dagen och hade skurit mig av och till sedan tonåren (jag var 25 år när jag kom i kontakt med sjukvården). Jag fick en remiss till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen och en KBT-psykolog. Psykologen var förstås också helt underbar men vi övergav ganska snart KBT'n eftersom kräkningarna och skärandet bara var ett symptom och inte mitt huvudsakliga problem. Jag hade inte särskilt svårt att låta bli att skära mig och spy när jag kunde prata med någon och prata om hur jag kände mig istället.

Efter ett år med den kognitiva terapin hade jag tyvärr fortfarande självmordstankar, även fast jag upplevde de verktyg jag fick genom terapin som bra så kunde jag inte stoppa den "emotionella hissen" ner i avgrunden så fort någonting negativt hände. Jag föreslog själv att jag skulle testa SSRI och fick prata med mottagningens psykiatriker som skrev ut citalopram efter ett samtal.

För mig försvann självmordstankarna nästan på en gång efter att jag börjat med medicinen och en helt ny värld av hopp visade sig. Medicinen visade mig hur det var att vara normal och gav en trygghet. Jag visste att den funkade, så om det sket sig igen så kunde jag börja med medicin. Helt plötsligt hade jag en framtid. Har en framtid. Jag åt citalopram i 9 månader och hade bara några dagar av yrsel av och till när jag slutade med dem. När jag började med tabletterna upplevde jag muntorrhet som enda biverkning. Helt klart värt det för mig.

Jag tror att jag fokuserar mer på depression än ångest eftersom mina minnen är så färgade av att ligga och stirra in i väggen, sova bort dagarna och försöka ordna till ansiktet till en glad mask i skolan och på jobbet. Men visst var det ångestfyllt när jag skar mig eller hetsåt... Jag var bättre i perioder men de varade inte länge. T ex när jag blev tillsammans med min man så hade jag flera månader av "natural high" innan det bar iväg igen. Ah, well jag är tacksam för medicinen men lite irriterad i efterhand över att de inte kollade allt man "ska" innan jag sattes in på den.

Jodå, jag är frisk sedan ca 5 år tillbaka. Jag klarade av min mammas bortgång utan psykbryt och att vara gravid, föda barn och bli förälder utan minsta depressionstendenser. Jag har haft deppiga dagar men vet att de är tillfälliga och att jag kan vara (är) normal. Förr trodde jag ju att jag inte kunde känna på något annat sätt och att jag  ändå var förlorad. Nu vet jag att det finns hjälp om jag behöver det.

Nu vet jag vem jag är utan depressionen. Min man och jag brukar skoja om att jag är (var) "kravlös och menlös" eftersom när vi träffades så ville jag inget. Hade inga önskemål liksom. Han "tvingade" fram beslut från mig, som alltid varit känd i min familj för att inte kunna bestämma mig för något.

Ett resultat av terapin är att jag idag kan erkänna vad jag är bra på och att det duger. Jag är fortfarande kroniskt duktig och siktar på att prestera typ bäst, men det är ok att inte hinna med allt. Förr visste jag att jag ansågs smart och bra på saker (bra betyg, "vandrande lexikon", snygg etc) men jag kände mig så falsk. Jag visste själv att jag var värdelös och kunde bli avslöjad när som helst.. Boy är jag glad att det är över. Idag är jag faktiskt lycklig

Haha, nog om mig...