Varför psykofarmaka när man är gravid?

En dansk tidning som källa?
Varför tar du inte aftonbladet som källa också? Det har stått massor av sånt här där.

Att tidningar tenderar att tänja på vetenskapliga gränser vet vi sedan förut, iallafall vi som har ett hyfsat källkritiskt synsätt.

Så, vart har du seriösa vetenskapliga belägg för dina påståenden?
Vissa vetenskapliga artiklar och avhandlingar kan du söka via de olika univerrsiteten.
Så sätt igång med att söka och läsa och så återkommer du när du har faktaunderlag och inte enbart tidningsartiklar.

Mår man inte bra psykiskt så tar man först tag i det.
Att bara proppa i sig medicin botar inget utan lindrar bara symtomen. Man behöver gå till bukt med sina problem för att bli kvitt det som gör att man är deprimerad eller har ångest. Så länge man äter medicin så skjuter man bara problemet framför sig och desstuom trubbar av en del av sitt känsloliv och därmed också sin intuition som verkligen behövs i relation till sitt barn och för att få en sund anknytning.

Lider man av psykisk ohälsa så ser man till att få del hjälp man behöver för att bli frisk. Både för ens egen skull och barnets skull.

Jag ställer mig lite mitt emellan. Efter att ha sett människor som växt upp med föräldrar med psykiska problem på nära håll så tycker jag man ska tänka både en och två och tio gånger innan man skaffar barn om man har en psykisk sjukdom (nu menar jag inte om man haft en depression, utan om allvarligare och mer långvariga tillstånd)

Detsamma gäller även många fysiska sjukdomar, förstås. Jag säger inte att man inte SKA- men att man ska tänka  efter om man riskerar att påverka barnets liv eller belasta barnet på ett sätt som inte är rättvist.

Det kanske är en hemsk ståndpunkt, men efter att ha sett vänner få sitt liv förstörda av föräldrar med psykiska problem så är det så jag känner. Det är inte bra för någon när det går åt pipan.

saltabanditen: jo du har helt rätt i att den som är sjuk kan sakna sjukdomsinsikt...men samtidigt kan man ju inte förlita sig på att samhället ska ställa upp och hjälpa alla som har fått barn. Även om socialtjänsten finns till med stöttade åtgärder för föräldrar som inte klarar av att ta hand om sitt barn på egen hand. Men ansvaret ligger ju först och främst hos sig själv när man ska uppfostra ett barn.

Nu säger jag inte att människor med psykisk ohälsa inte ska skaffa barn....:)

Det kan ofta vara tvärtom också, att den som "är" (klassas) som sjuk de facto besitter en väldig självinsikt. Som det är idag klassas det nästan som friskt att just sakna självinsikt och självkännedom, för det som mäter hur frisk man är är hur bra man mår. En människa som mår bra kan vara helt bakom flötet och dum i huvudet, problemet är bara att denne inte fattar det själv.

Ibland är det helt enkelt friskare att vara "sjuk". Eller må dåligt, som ett symptom på ett sjukt samhälle.

Faktiskt.

Ehhh....vad vet du om mig? Å vad jag har lidit av och själv gått igenom?

Tro mig, jag vet exakt vad jag pratar om. Mer än de flesta!!

Personligen kan jag tycka att människor som idag klassas som sjuka faktiskt snarare visar på att de är väldigt friska och reagerar allergiskt mot ett sjukt samhälle.

Som jag säger, hur sjuk eller frisk man är borde knappast mätas i hur man mår, utan hur mycket insikt man har. Och en som mår bra kan sakna insikt.

Du kanske aldrig varit med om det men så är det.

Vi är inte slav under vår hjärna.