Varför psykofarmaka när man är gravid?

Går man under antideppressiv medicinering tycker jag inte att man ska skaffa barn. Om man äter sådan medicin så är det uppenbart att man just nu har svårt att hantera livet. Å har man svårt att hantera livet och sig själv så tycker jag man först ska ta tag i det INNAN man skaffar barn. För ett liv med barn blir liksom inte lättare så att säga.

Så mitt svar är NEJ. Å jag är rätt så bestämd där. Kan man inte hantera livet och sig själv och sina känslor så måste man först arbeta med sig själv och sina problem innan man sätter ett nytt liv till världen där ens uppgift är att vägleda barnet rätt i livet. Å kan man inte vägleda sig själv särskilt bra så är man inge bra vägledare åt någon annan.

Väljer man att göra det iallafall, skaffa barn altså - ja då anser jag att man handlar grymt egoistiskt som sätter sina egna behov före ett barns.

 

Felet du gör är att resonera utifrån ett friskt perspektiv. Den som är sjuk kan sakna sjukdomsinsikt, vilket är oerhört vanligt. Så i princip säger du att alla som vill bli föräldrar ska genomgå en sinnesundersökning, sedan ska de ta till sig och acceptera resultaten, först därefter får man skaffa barn...

Jag är av åsikten att anhörigvård måste förbättras mångfaldigat liksom sociala myndigheters rättighet att gå in med stödåtgärder.

Jag kan sätta det högra saltkaret på att de som har allvarliga sjukdomar i släkten och har sjukdomsinsikt tänker sig för många gånger innan de sätter barn till världen.

Japp det menar jag.

Min överläkare säger alltid till mig att jag är en enorm självinsikt i min sjukdom, eftersom jag börjat lära mig hur den fungerar.

Jag kan börja känna på mig när jag är på väg in i en manisk fas alt. deppig fas.
Vilket är ett stort plus för mej eftersom inte många med bipolär/adhd diagnos kan göra det.

Så visst tror jag att jag kommer klara av ett barn mkt bra i framtiden. För jag lär mig av varje dag som går att hantera det.

Sen vet jag att min sjukdom är ärftlig, de finns en risk att mina barn kan ärva den. Men samtidigt, om de nu händer (vilket jag inte hoppas) så kan jag finnas där, och verkligen förstå dom...
för den som gått igenom skiten själv, vet hur skiten luktar. :)

Men snälla du, här avslöjar du tydligt vilken nivå du ligger på.

Att jämföra insulin med psykisk ohälsa.

*skakar på huvudet*

Får jag skaka din hand hjärtligt och länge?



Detta gillar jag...

Fast Idiblion, detta har vi pratat om hundratals gånger. När ska du fatta.

Din biokemi i hjärnan är inte statiskt. Hur svårt ska det vara att förstå?!?! Din biokemi ändras hela tiden, o ingen annans biokemi är den andre lik. Dina tankar har enorm påverkan på din biokemi. Med det menar jag inte att man "kan tänka sig frisk" - det är inte det jag talar om.

Svårt att prata med folk som inte förstår. Ibland går det bara inte...hur mkt man än försöker så därför ger jag upp.

Skulle skriva att det INTE är galet med antidepressiva, då det är NÖDVÄNDIGT. Alkohol är inte nödvändigt.

Då är det ju för att man inte söker vård.

Man får ha taggarna beredda lite, men då brukar det gå att få vård. Allmänläkare får skriva ut antidepp.

Du har rätt att pröva antidepp. De allra flesta får det.

Hur så? Hjälper inte medicinen får man testa annan eller en kombination, vilket jag också gjort.

Har jag inte sagt, men hur dåligt jag än mått har jag bett om hjälp.

Läs undersökningen i stället,   jag har länkat till den i uppdateringen av trådstarten.

Ja tjejer vill ha barn

Sen att ungen far illa av olika anledningar.  ja det är inte så noga bara tjejen har fått sin rätt till en avkomma.

Sen förstår jag ärligt talat inte vad ni fått det ifrån: att man inte skulle bli fri från sin Borderline eller ADHD eller liknande. Det är liksom inget som är statiskt. Det är faktiskt något som går att "bli frisk ifrån." Märkligt att 99 av 100 här inne tror att det är något man måste ha hela livet.....?

Sånt skrämmer mig. Att kunskapen är så lite.

Ingen idé att be mig om källa på det. Jag är tyvärr ingen infobank utan vill ni ha det får ni leta reda på det själva eller boka tid med en psykolog som förklarar för er hur det funkar. Det är tyvärr inte min uppgift att göra och det tänker jag inte bjuda på. Lite får ni faktiskt själva göra.

Jag som är intreserad av psykologi tycker det är så fascinerande att se hur provcerande det är för så många att en person som är så säker på sin sak. Samt att bara för att 99 % tycker en sak och 1% tycker nåt annat så tror alla att de som tycker som de 99% gör att det skulle vara rätt. Detta är en bra psykologisk tråd för den som är intresserad!

 

Egen erfarnehet av psykisk ohälsa i många år.

Jag tänker inte i detalj gå in på det. Då jag anser att det är privat och känner inget behov av att fläka ut mig på det sättet.
Men jag vet att många av era tankegångar stämmer in på hur jag själv tänkte och trodde under många många år när jag inte visste bättre.

Idag vet jag mera och min egen erfarenhet av detta gör att jag känner mig trygg i det jag säger och förmedlar till er.

Allt är fullständigt individuellt och det går inte att besvara TS frågeställning egentligen, eftersom frågan inte är just individuellt ställd. Man kan inte klumpa ihop alla gravida kvinnor med psykisk ohälsa och svara för hur de och deras läkare resonerar. Men rent generellt bör man väl utgå från att människor i den situationen ofta är väldigt medvetna om vad de gör och vad konsekvenserna blir om de väljer det ena eller det andra.

Själv har jag på pappret tre diagnoser, trots att jag inte uppvisar några symptom när det gäller samtliga. Bipolär grupp II, borderline personlighetsstörning och generaliserat ångestsyndrom. Då vi har försökt skaffa barn det senaste 1,5 året har jag heller inte ätit några mediciner under den tiden, vilket var mitt val att göra och inte baserat på någon sorts syn angående hur alla bör göra. Men den här tiden har också fått mig att begripa att jag blev feldiagnostiserad när det gäller den bipolära diagnosen, eftersom en människa som är bipolär inte hade klarat det jag har har klarat under den här tiden - utan någon som helst medicin. Jag är helt övertygad om att jag tidigare i livet hade borderline, men det har genom extremt hårt arbete växt bort kan man säga. Ångestproblematiken har jag fortfarande, men den är inte lika akut som tidigare och jag har lärt känna mina egna signaler så till den grad att jag kan hantera det hela i tid.

Slutsats: om jag hade varit bipolär så hade jag garanterat behövt mediciner, såväl innan som under en graviditet. Det är ingenting som växer bort, utan räknas som kroniskt. Däremot har man givetvis ett stor personligt ansvar när det kommer till den egna sjukdomen och man kan åstadkomma väldigt mycket vid sidan av medicineringen. Men en bipolär kvinna med hög sjukdoms- och självinsikt som äter mediciner under sin graviditet tar just ansvar, i mina ögon. Det är heller inte ett faktum att alla mediciner skadar fostret. Inte heller är det ett faktum att alla barn till psykiskt sjuka tar skada. Barn tar skada av psykiskt sjuka föräldrar som saknar just sjukdoms- och självinsikt, bland annat. Men det är en annan diskussion och åter igen går det inte att dra några allmänna slutsatser, utan landar alltid på individnivå.