Varför psykofarmaka när man är gravid?

Den läkare jag träffade för en tid sen sa att de har som regel att de inte skriver ut antidepressiva till gravida, utan de har samtalskontakt som alternativ.
Som jag förstått så finns det godkända läkemedel, men långt ifrån alla är så pass testade, att man kan garantera att det inte föreligger någon som helst risk för fostret.

Men av två onda ting; medicinera eller inte medicinera? I de svårare fall, så väger nog ändå fördelarna med medicineringen tyngre.

Shit vettig mamma. Då är det dags för abort då om man får en depression under graviditeten, eller adoptera bort vid förlossningsdepression? Det går knappast att "rycka upp sig" bara så där när depressionen är ett faktum.

Lika klok som vanligt Fru U Jag var inte mottaglig för terapi först. Jag ville vila och komma någorlunda i form, innan jag kunde börja reda upp allt... och då fungerade mediciner väldigt bra för att övriga symptom skulle mildras.
Sen var det dags för samtal och då gjorde de nytta. Inte när tankarna var som mest röriga.

För många som fastnar i kris och sorg är antidepressiva bra, för det tar udden av depressionen, ångesten och stressen man känner av alla känslor. Om man redan har gått över ett år och inte tar sig vidare. Hur ska man då komma vidare, om man märker själv att det inte räcker med att tänka positivt?

Huja... Jag sov en massa och sen var jag uppe en stund och sen sov jag igen Fick Remeron som även fick mig att få mer aptit. Gick ju upp en aning av medicinerna, men i efterhand var det värt det. När jag sen började i samtal och kände att jag fick krafterna tillbaka så var jag tvärtom nästan hyperaktiv, tills jag fick hjälp att finna balansen igen.
Det gick fort ner eftersom jag blundade för signalerna som kom hela tiden, men det tog lång tid tillbaka.

Ajdå... jag kände att allt flöt på och att jag bara "gillade att många bollar i luften" och pressade ihop allt; jobb, vänner, sprang till släkten. Vilade knappt på helgerna utan vara bara på gång. Stannade knappt till och funderade. I efterhand fick jag domen att jag alltid har velat visa att jag klarar av allt. Jag har alltid fått höra att jag är så stark, självgående och behöver sällan hjälp. Jag kände att jag ville bli mer och lyckas arbeta upp en bra karriär och inte nöja mig.

Hmm...jag blev sjukskriven under ett års tid. Sen arbetstränade jag upp till heltid och gick samtidigt i samtal under ytterligare ett år. Inom fyra år ungefär så kändes det som att jag var helt ok. Vi började prata barn strax innan jag blev sjukskriven och fyra år senare så insåg vi tillsammans att vi måste söka hjälp.
Brukar ta det som riktlinje och försöka acceptera i efterhand att när vi hittade tillbaka till den biten så var jag redo att gå vidare igen.
Så delvis kan jag väl känna liite som Gulletroll, att i det akuta skedet, beroende på hur allvarligt läget är, så kan det vara bra att vänta. Men samtidigt så grundar sig ju mångas depression i just barnlängtan... så jag tycker inte heller man kan säga att människor med psykiska sjukdomar inte får skaffa barn, eller ska låta bli.
Det kan hända vem som helst att det blir för mycket eller att det kommer någon trigger som får en människa över kanten, utan att de sett signalerna innan.

Jag ville inte alls prata om allt detta öppet tidigare, men nu är det helt ok, även på nätet

Funderade lite mer... kanske tre år... det sista året så kändes allt bra. Vi behövde den tiden helt enkelt bara med varandra.

Jag tog det inte så hårt till en början. Efter drygt 1½ år började jag fundera men allt hade sin gilla gång. Väninnor pratade om att söka hjälp, men jag var inte där än. Sen hände en massa annat. Inte förrän senare så fick jag faktiskt lite panikkänsla när jag insåg hur lång tid som hade gått egentligen. Det har jag slagits med i efterhand, även fast jag vet att det har sina orsaker till varför det blev så.
Sen avlöste läkarbesöken varandra under ett års tid och då gick jag på absolut halvfart igen. Senaste året har jag arbetat stenhårt på att acceptera allt. Jag var inte den som sprang till läkaren vid första anblick av problem. Vi hade det ju bra iaf . Så även fast jag velat slå på mig för tiden som gick, så kan jag inte göra det.
Vi pratade en tid tom om att det inte alls var viktigt att vara gravid och vänta barn så, utan började undersöka adoption och sen hade vi ju djuren hemma Lite kluvet, men jag tror i allt som var så började vi leva som frivilligt barnlösa också .

Precis. Man vill för mycket, man klarar minsann allt själv och gärna på så kort tid som möjligt. Det ska bara fungera och helt plötsligt har man tagit sig vatten över huvudet för att man har för höga ambitioner på en och samma gång.

Jag tänker lite så att det finns säkert några som vet vem jag är irl, om de har klurat ut mitt nick sen jag bytte, och de får gärna läsa min historia så kanske de förstår mig bättre, om de snubblade över mig efter att allt har hänt.

Måste säga att det är intressant att läsa din historia Omorfia Känns på många sätt väldigt bekant och jag är väldigt noga idag med att sätta gränser för vad jag orkar och klarar av att ta emot på en och samma gång.