Åh Gulletroll, det var länge sedan jag såg dig raljera i trådar som handlar om psykisk sjukdom. Men du verkar vara taggad nu igen, trots alla minor du tidigare gick rakt på. 
Jag ser fram emot att sitta här och bara bläddra mig fram till din argumentatoriska undergång.
*chips*
Allt är fullständigt individuellt och det går inte att besvara TS frågeställning egentligen, eftersom frågan inte är just individuellt ställd. Man kan inte klumpa ihop alla gravida kvinnor med psykisk ohälsa och svara för hur de och deras läkare resonerar. Men rent generellt bör man väl utgå från att människor i den situationen ofta är väldigt medvetna om vad de gör och vad konsekvenserna blir om de väljer det ena eller det andra.
Själv har jag på pappret tre diagnoser, trots att jag inte uppvisar några symptom när det gäller samtliga. Bipolär grupp II, borderline personlighetsstörning och generaliserat ångestsyndrom. Då vi har försökt skaffa barn det senaste 1,5 året har jag heller inte ätit några mediciner under den tiden, vilket var mitt val att göra och inte baserat på någon sorts syn angående hur alla bör göra. Men den här tiden har också fått mig att begripa att jag blev feldiagnostiserad när det gäller den bipolära diagnosen, eftersom en människa som är bipolär inte hade klarat det jag har har klarat under den här tiden - utan någon som helst medicin. Jag är helt övertygad om att jag tidigare i livet hade borderline, men det har genom extremt hårt arbete växt bort kan man säga. Ångestproblematiken har jag fortfarande, men den är inte lika akut som tidigare och jag har lärt känna mina egna signaler så till den grad att jag kan hantera det hela i tid.
Slutsats: om jag hade varit bipolär så hade jag garanterat behövt mediciner, såväl innan som under en graviditet. Det är ingenting som växer bort, utan räknas som kroniskt. Däremot har man givetvis ett stor personligt ansvar när det kommer till den egna sjukdomen och man kan åstadkomma väldigt mycket vid sidan av medicineringen. Men en bipolär kvinna med hög sjukdoms- och självinsikt som äter mediciner under sin graviditet tar just ansvar, i mina ögon. Det är heller inte ett faktum att alla mediciner skadar fostret. Inte heller är det ett faktum att alla barn till psykiskt sjuka tar skada. Barn tar skada av psykiskt sjuka föräldrar som saknar just sjukdoms- och självinsikt, bland annat. Men det är en annan diskussion och åter igen går det inte att dra några allmänna slutsatser, utan landar alltid på individnivå.