Prodin skrev 2010-06-07 19:37:42 följande:
Jag håller med TS, iaf till en viss del. Har man möjlighet att vara hemma med barnet till 2 års ålder så är nog det toppen, kan man det inte tror jag inte det är någon fara heller. Jag skulle själv aldrig lämna ett barn som inte lärt sig gå än på dagis, men det är en anna sak. Sen är det nog bra med kanske 50-60 % på dagis, om man har möjlighet. Inte långa 8 timmarsdagar (eller mer som faktiskt många barn är).
Men att inte gå på dagis alls tror inte jag är optimalt (märk väl - jag är helt outbildad i ämnet och min erfarenhet är bara som dagisassisten på både 0-3 och 3-5 års, samt lärarassisten i 1an-4an i Norge).
Det är så mycket med den sociala biten, att interagera med andra, att lära sig kompromissa, och handling och konsekvenser.
Barn som INTE gått på dagis sliter märkbart i skolan, vilket givetvis går ut över deras prestationer där. Och det är jobbet i 1an-2an som lägger grunden för HELA den resterande skolgången när det gäller inställningen till skolan.
Som dagispersonal är det optimala (enligt mig och alla jag pratat med) om barnen är runt 1.5-3 år gammalt när det börjar på dagis. Börjar de senare än så tar inkörningen bra mycket längre tid och är genrellt svårare.
Sen att hävda att dagispersonal inte kan tillgodose varje enkelt barns behov är en sanning med modifikation om du frågar mig. Det är individuellt och beror på både barnet och personalen. Det är inte enbart dåligt för barnet att lära sig "kräva" den tid och uppmärksamhet det vill ha. Det har de igen senare i livet.
Det här är min åsikt. Jag är inte utbildad pedagog och har inte mer kött på benen än egna erfarenheter.
Jag är införstådd med att du inte är utbildad pedagog, men eftersom du skriver utifrån dina egna erfarenheter som anställd inom förskola och skola blir jag ändå nyfiken på dina påståenden. Några frågor:
-Det här med att barnen sliter i skolan, kan det finnas andra dolda faktorer där som gör att man felaktigt drar slutsatsen att det beror på att de inte gått i förskola? Till exempel socioekonomisk bakgrund, föräldrarnas utbildningsnivå eller annat modersmål än svenska?
-Att inskolningen tar längre tid och är svårare med äldre barn- är det nödvändigtvis negativt? Bara för att något "funkar" är det inte per automatik det bästa. Ett större barn har ju kommit längre i sin intellektuella, kognitiva och språkliga utveckling än ett litet barn-fyraåringen har större möjlighet att analysera och överblicka det som händer än ettåringen har. Större möjligheter att protestera. När fyraåringen väl är nöjd på förskolan kan man väl lita mer på att hon verkligen trivs där, än när ettåringen väl är nöjd- som ännu inte klarar att hålla kvar minnesbilden av föräldrarna när hon inte ser dem.
-Kan det också vara så att personalen har omedvetna eller medvetna fördomar om barn som varit hemma längre och därför lättare läser in problem i deras beteende när det lika gärna kan handla om personlighetsdrag som man skulle tolka helt annorlunda hos ett barn som börjat tidigt på förskola? Är det inte lätt hänt att man drar slutsatsen att ett blygt barn tex blivit blygt av att vara hemma, medan ett blygt barn som gått på förskola bara har en blyg personlighet? (Obs jag ser inte blyghet som ett problem själv så länge den inte är extrem, tog bara det som ett exempel på en egenskap som brukar nämnas när det gäller hemmabarn)
Slutligen vill jag understryka att jag inte heller har pedagogisk utbildning och framför allt inte är emot förskola av princip. Har egna barn i förskola! Men jag ställer mig frågande till de här påståendena om framtida problem för hemmabarn. Mig veterligen är forskningsmaterialet kring det mycket begränsat.
