Vi som längtar efter plus efter missfall del 3

Min inflammatoriska sjukdom gör tyvärr att jag i princip inte rider längre alls. min häst är därtill pigg och med ganska stora, stötiga rörelser, så det blir inget med det. Däremot kör jag henne. Då måste jag tyvärr lyfta tung sele, och tunga skaklar från marken... =/

Superkvinna, ja jag brukar få höra det, särskilt med tanke på min sjukdom, men jo, jag vill ju verkligen... Älskar det här livet, fast det är mkt jobb och nästan inga pengar. Kanske är det ngt med området, syftar på din mamma och mormor.

Jo men jag ska ta det lugnt. Mockning åt hästar och höns är inte allstungt, jag får bara låta det ta lite tid. Men jag har svårt att låta bli att motionera hästen, men jag får försöka ha gubben till att lyfta selar och vagnar och så... Men jag kan inte bara lägga mig ner heller, för då kommer jag ju inte göra annat än älta min oro... utan lite igång behöver jag vara för att må bra. Och rensa lite ogräs, pyssla i växthuset och sådär, är ju egentligen inte så jobbigt.

Men vi får väl se, med dottern fick jag Hyperemesis gravidarum och svår foglossning mkt tidigt, blir det lika den här gången, är det bara några veckor kvar tills jag blir sängliggande.

Klarar du sånt?! Jag kan inte titta på förlossningsklinikerna, BB-liv eller ngt sådant, kommer det upp när maken sappar får han vara jäkligt snabb att byta, annars bryter jag ihop. typ...

Hapiness: spydde från v 5-6  riktigt illa från v 8 ca, slutade först 6 timmar efter dotterns födelse. (gick 15 dagar över tiden dessutom) Blev inlagd med dropp första gången v 12, sedan var det fram och tillbaka trots medecinering med primperan...

Väntan på en liten: innan alla mina missfal tittade jag också, men numera blir jag så ledsen över att jag kanske aldrig får uppleva det där igen, när jag ser... och känner bara att livet är så orättvist. Och hamnar ganska djupt i min bebis-brist-sorg.  Alltså samma grej som att jag har svårt att ugås med gravida, och bebisar...

Ja fy, varför är det så...? Därtill är det så jäkla lätt att bli skengravid. Vet inte hur många gånger jag var i början av våra barnalstringsförsök.

Jag försöker att inte tänka så mycket på graviditeten, för jag tänker att det blir mindre jobbigt om det går illa, om jag inte är så inställd på bebis. Men det är svårt som fasen alltså, var och varannan tanke jag tänker är ju "Jag är gravid".

"Väntan på en liten": men du, det är ganska många dagar kvar tills du har BIM... Inte konstigt att det inte syns bra ännu. Tror det kommer!

Har pratat med kliniken igen, jag ringer ner de stackarna...

Pratade trombyl mm, men läkaren där hävdade att det var helt verkningslöst, och var inte intresserad av att skriva ut, fast än han tydligen höll med om att det iaf var ofarligt... Fast det är ju skit samma, jag tar mina albyl... Vi har ju disskuterat TSH här i tråden, mina värden låg på 1,3 så där fanns inget att anmärka på.

Tid för VUL den 4 augusti 9:00, på gyn, inte på fertilitetskliniken. Vet inte varför, men tydligen håller gyn i kontrollerna när man väl är gravid? Så sköterskan på kliniken tyckte jag skulle ligga på gyn om fler VUL efter det här första. Så var det tydligen upp till mig igen, varför kan inte kliniken hjälpa till att fixa sådant, det fattar jag inte...

Jag har ett stort monster till traktorgrävare här hemma, den kan ni använda! . Kanske skulle gräva lite här också...

Det är imponerande hur mkt ett millimeterstort embryo kan påverka kroppen alltså, jag är lika faschinerad varje gång. Mår illa dygnet runt, kräks lite... det sticker i framfogen,jag är så trött så trött, jag kissar hela tiden och nu spänner det i brösten också. Dessutom gråter jag stup i kvarten, när jag tittar på Mio min Mio med dottern.

Längtan efter en liten: Jag vet PRECIS hur du känner det. Har också precis plussat efter 3 missfall på raken, och känner mest panik.

Hur ska man våga glädja sig? Jag kan inte det i alla fall, när det gått så illa tidigare. Samtidigt går det inte att låta bli att tänka på graviditeten, dels för att "symptomen", eller vad man nu ska kalla dem, är såpass kraftiga, och dels förstås för att det här är vad jag mest av allt önskar...  Varannan tanke som poppar upp i huvudet är ju "Jag är gravid!" (och tankarna däremellan är "det kommer gå åt helvete"...)

Jag plussade i tisdags, så det är väldigt nytt. Jag har massor av symptom som sagt, vet inte om det är så possetivt dokc, det gör ju det omöjligt att tänka på annat...