Åh, jag vill också vara med. Vart ska jag skriva mig, det förstår jag dock inte riktigt. =)
Har haft 4 MF, ett 03, samt ett i maj 09, ett i januari 10 samt MA med tvillingar april 10. Hade förhoppningsvis ÄL nu 4-5 juli, och vill gärna slippa mensen om två veckor... Andra försöket sedan sista förlusten, som lyckades infalla på vår dotters 4-årsdag... =(
Vi håller på med en utredning, just nu är det uppehåll över sommaren pga semestrar och sådant, men det är på g. Än så länge har de dock inte hittat något fel. Jag går även hos infertilitetsmottagningens psykolog, så de försöker nog hjälpa oss i alla fall.
Mina missfall har varit i v 7, 8 (eller om det var 6, 7...) och 11 , samt MA v 8.
Det är väldigt svårt att hålla hoppet uppe, det börjar ärligt talat kännas ganska hopplöst att lyckas... jag är dock väldigt, väldigt glad att vi har vår dotter, utan henne vet jag inte hur jag orkat leva igenom allt det som har hänt.
Jag blir dessutom väldigt sjuk när jag är gravid, så ett + för mig innebär sjukhus och dropp stora delar av graviditeten, då känns det extra jävligt, att inte få det där efterlängtade barnet, när man är såpass modig och ändå vågar försöka, trots att man blir jättedålig....
JULI 
VI SOM VÄNTAT PÅ MENS ELLER NY ÄGGLOSSNING VI SOM TAR EN PAUS 
HUR GÅR DET FÖR ER TJEJER SOM VI INTE HÖRT NÅGOT IFRÅN? 
GRAVIDA
Jag inväntar ju min mens, eller ja helst icke-mes då, och känner att jag blir helt fixerad av alla dessa barnalstringsförsök!
Först går jag och väntar, väntar, väntar på ÄL, sedan är det två veckor där jag bara går runt och letar grav-tecken. "Är inte brösten lite ömma? Mår jag inte lite illa?". Sedan kommer eventuellt mensen, och då är det sorg. Det blir en lightvariant av missfallen, för varje mens är ju ett barn som heller aldrig blev, på något konstigt sätt.
Eller så visar det sig att jag är gravid, och då drabbas jag av den bryutala rädslan och ångesten, och känner att det säkert kommer gå åt helvete den här gången också... och det brukar det ju göra. =(
Det här är INTE roligt!!! =(
Jag sitter här och är bitter (som vanligt, känns det som) Avundsjuk på er med "bara" ett missfall i bagaget, som fortfarande är så där glada, förhoppningsfulla och possetiva.
Själv känner jag ingen glädje alls, visst vill jag ju bli gravid, mer än allt annat i världen, men det är inte längre samma sak, det betyder liksom inte att jag kommer få en bebis, utan bara att jag troligtvis kommer må skit i ett par månader, för att sedan förlora den lilla som skulle blivit ett syskon till dottern.
Igår pratade jag med en av mina bästa vänner, som ska ha barn samtidigt som jag skulle haft, om inte jag fått missfall i januari. Hon hade hämtat hem barnvagnen nu... Livet är så förbannat orättvist. Jag har inte orkat träffa henne sedan jag fick mitt missfall, känns så tråkigt, men det är för jobbigt att bli för involverad i hennes graviditet. alla gravida är jobbiga och umgås med, men särskilt med henne, vi skulle ju haft med bara några dagars mellanrum... =(
Tack.
Jag går redan hos infertilitetsmottagningens psykolog 1 gång/v. Och det är bra. Just nu är det dock uppehåll för hon har semester.
Tyvärr dras ju allting upp gång på gång, när de allra flesta som jag umgås med är gravida eller nyss har fått bebis. Det blir ju så att jag undviker att umgås med dem för att det påminner för mycket om mina egna hopplösa försök. Kanske måste skaffa nya vänner. sådana som aldrig tänker skaffa barn. 
Odd: Jag har ett gäng sådana i bekantskapskretsen också, där den ena eller bägge är mindre lämpliga som föräldrar. Eller där de egentligen inte velat ha fler barn, men råkat bli gravida ändå. osv. Och då känns det extra orättvist att vi som verkligen vill, och har möjlighet att ge barnet ett bra liv, inte får behålla våra...
Happiness: Jag har haft 3 MF i v 7, 8 (våren 09) och 11 (jan-10), samt en MA i v 8 med tvillingar nu den 14 april. Så att bli gravid är egentligen inget bekymmer, det lyckas vi med. men varje månad vi inte lyckas, känns det som ett stort bakslag.
Att våga skaffa ett barn till (vi har en dotter f 06) satt långt inne då jag var ordentligt sjuk under graviditeten med dottern. Från v 5, tills dottern föddes i v 42+2, kräktes jag konstant. låg inne med dropp från och till hela graviditeten. Därtill hade jag hemsk "foglossning" som debuterade v 12, och som i slutändan visade sig vara en inflammatorisk sjukdom i SI-lederna, inte bara foglossning. Denna sjukdom som debuterade med graviditetn, är obotbar och jag får medeciner och är i perioder så dålig att jag tar mig fram med rullstol. Man vet inte vad som kommer hända med sjukdomen vid en ny graviditet. Utöver detta... så fick jag förlossningsdepression som satt i i 15 månader. Så... trots att jag alltid velat ha många barn så satt det långt inne, som sagt.
Så när vi äntligen vågade ta steget, så händer då det här. De bara dör. Och trots det mår jag lika dåligt, kräks som en galning, de få veckor jag får vara gravid. Nu sist skulle jag läggas in med dropp där i v 8 för jag var så uttorkad och svag, men det var då de upptäckte att fostren dött.
Vi håller på med en utredning, i dagsläget så har alla prover och undersökningar visat att allt är mkt bra, och det borde inte finnas några hinder för att fullfölja graviditet. Men ändå går det inte... =(
Vad ni är snälla allihopa!
Odd: utredningen är inte klar, och de vill oavsett inte sätta in ngt om de inte hittar fel tydligen. Men de två senaste graviditeterna har jag tagit albyl, och skulle jag bli gravid inom de närmaste vore det bra, för jag äter prednisolon för den inflammatoriska sjukdomen. Så då hade jag kunnat dubbelutnyttja den eventuella effekten, sas...