FruW skrev 2010-07-08 19:56:54 följande:
Pancakes - skulle behöva din hjälp! Läste ditt inlägg om skräckexempel bland dina vänner... Jag är ett sådant tror jag tyvärr! Hade stor diskussion med sambon (läs bråk) häromdagen, där bland annat bebisverkstaden dök upp.. Han har helt rätt, att "skaffa barn" eller rättare sagt, att inte lyckas, överskuggar mitt liv, det är viktigare än allt annat, inget är riktigt kul längre, jag kan inte glädjas åt det jag har, ser bara det jag inte har.. Det går ut över mig själv, över vår relation, över min relation till mina vänner.. har svårt att riktigt umgås med gravida kompisar, eller de som nyss fått barn, känner mig som en usel flickvän, usel kvinna för att jag bara får mf hela tiden, usel vän.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Det kan inte forsätta så här, mitt hjärta, min själ o mina relationer kommer inte klara detta till slut.. Jag vet att det är många här i tråden som har problem värre än mina, ber om ursäkt för om jag trampar på några tår eller sårar, är absolut inte min mening, det hoppas jag att ni förstår!! Har ni några tips över hur man får balans i livet mellan barnlängtan o sorg över att det tar sån tid, o allt annat som faktiskt är underbart i livet så är jag jättetacksam!! Jag vet inte vad jag ska göra...
Åh vännen, vad jobbigt! Det är så otroligt lätt att hamna där och jag tror inte männen förstår riktigt eftersom det var vår kropp och hjärna som var gravid och man är så inställd på det och vill bara komma tillbaka i det tillståndet så fort som möjligt. För mig hjälper det att ha sett vännerna och det blir ett avskräckande exempel. De hade en avslappnad inställning till barnskaffandet först men så fick de flera missfall och då blev hon besatt av tester och timing och hela sexandet blev till en verkstad utan lust och de tappade känslorna för varandra för hela tillvaron handlade om två "maskiner" som skulle skapa ett barn ihop. Nu är det bättre, de har släppt allt och låter det bli som det blir och fokuserar nu på annat så som resor, leta ny lägenhet, umgås med vänner etc och de håller på att hitta tillbaka till varandra. Förr eller senare blir de gravida så klart men de tar det rätt lugnt nu.
Det är svårt att ge råd till vad du ska göra men det som funkar för mig är att tänka att det viktigaste är ju att ha en bra relation, annars har man ju ingen kvar att skaffa barn med. Jag diskuterar aldrig ÄL och sånt med maken utan det spar jag till forumet och så ser vi till att aldrig ha sex när vi inte har lust. Ok, visst missar man kanske en ÄL ibland då men nån månad hit eller dit spelar ju ingen roll sen. För eller senare blir man väl gravid igen. Och ja, jag har fyllt 30 år men jag tänker som så att mitt "bäst före datum" är ändå passerat med råge och några månader hit eller dit spelar ju ingen roll. Huvudsaken är att vi har en bra relation och en bra grund att stå på så vi orkar med att skaffa familj.
Försök att fokusera på annat även om det är supersvårt. Njut av den sista tiden som "fri", sen är du låst i 20 år när ni får barn. Gör kul grejer med vänner, nån romantisk weekend (UTAN att aktivt försöka pricka in ÄL), drick vin, shoppa och njut av livet. Rätt som det är kommer du vara gravid igen. Låt sambon slippa analyser om ÄL-flytningar och pressa honom inte om han inte är sugen på sex på ÄL-dagen. När jag blev gravid så hade vi ingen koll på ÄL eller nåt sånt utan lät allt bara vara. Jag vill gärna ha det så igen. Visst blev jag inte gravid på första försöket utan det tog fem månader men det var det såååå värt.
Hoppas att det hjälper nåt! Känner så med dig verkligen! kram!
