Se hit alla singelkillar! Här hittar ni desperata singelmammor :-D

Nu skall jag berätta något som kan låta hemskt, men jag liksom vägrar strida med mitt barn. Jag bär henne och sätter fast henne i stolen på cyklen så får hon skrika bäst hon vill, på med hjälm, jag bestämmer. Ju fler gånger jag gjort så, dessto mindre blir krigen, de går snabbare över OCH hon inser att i sista änden är det jag som bestämmer. Hon kan gapa sig blå, jag ser helt oberörd ut utåt.  Det skär inom mig, men just då är det oviktigt.

Sen förstår jag inte varför får han inte vila på dagis??

Skriv i sökmonitiorn singel mammor med bihang så kanske de  kommer upp, skickade en invit till ifall att.

Nix min dotter har inte gjort det hitils iaf OCH personalen på dagis har berömt mig för att jag inte backar bara för att det är folk med, för jag ger iaf tydliga budskap till dottern oavsett om folk ser på eller ej. Skulle någon vilja diskutera det eller anmäla mig för något så varsegod, finns inget att dölja här, mer än att jag har ett barn som blir 3 i december då

Congrats

Förstår det. Fast tror du verkligen de kommer bli bättre när du backar det såhär? Jag tänkte mest på att barn brukar ju notera det mesta och använda sig av det även om de inte förstår riktigt vad eller varför.

Hade en period där jag mådde riktigt dåligt och jag backade på en del principer, men jag fick tillbaka det etter värre sen, så jag tycker nog inte det var värt det för min del.

Freja har ett helvetes humör, hon är väldigt mkt av allt oavsett vilken känsla hon har, arg, sur , ledsen eller glad och allt där i mellan. Men hon får vara arg, får gapa, skrika, men inte slåss på levande saker, dock har hon fått en kudde som hon får slå på, hennes slagkudde

Jag bollar mycket av mina tankar och ideer med personalen på dagis, oftast innan jag verkställer dom, tänker att de är ju ändå utbildade pedagoger och har lite mer erfarenhet och skinn på näsan än vad jag har, eftersom de hanterar så många olika barn varje dag, har du testat att göra det och se vad dom kanske kan hjälpa dig med eller tipsa om?

Men precis. Om jag säger till Freja att vi går hem om hon fortsätter uppföra sig och hon ändå gör det, så tja då har vi gått hem. Vuxna kan man förklara för, barn måste man visa att man menar det man sa.

Minns förra veckan så skulle vi handla och efter det gå till en lekplats, väl i affären så var hon ett monster. Frågade om hon ville leka sen, svar ja, bar då måste du uppföra dig i affären.. men icke. slutade med att hon fick sitta i kundvagnen. Väl ute lastade jag på barn och varor på cykeln och trampade hemåt, hon fick se lekplatsen och ropade mamma fel håll, stanna, nej sa jag det gör vi inte, du lyssnade inte i affären och då blir de raka vägen hem utan lekplats. Hon var sååååå arg, lät som en mistlur genom hela byn, jag bara cyklade, hade mest lust att kasta mig i älven för jag var ju apsjuk och orkade inte bråka.

Men jag vägrade belöna henne när hon uppförde sig illa, verkligen illa i affären. Då fick hon vara arg och sur och gapa, det går över även om man inte tror det!

*harkel*

Nu ligger jag under utrednign för adhd och MD då

De flesta av mina vänner har adhd och de tror att jag också har det. Det hade ju förklarat en del för min del då. Mitt ex som jag delat nästan 4 år av mitt liv har adhd. Så tja adhd vet jag en del om.

Men man är mkt mer än bara en diagnos, du är ju du också OCH man får faktiskt bli arg som mamma med, man får stampa med foten i golvet och svära inombords också! För någonstans har alla människor sin gräns oavsett om man har adhd eller ej. Jag fick lämna min dotter och gå ur lägenheten när hon var yngre, innan det slog slint i mitt huvud, ringde min mamma och gapade och skrek, hon sa gå ut ur lägenheten, andas , ta en cigg och lgna dig, Freja dör inte av att gapa en stund, i kan behöva pasen bägge två OCH det var nog sant.

Ingen är perfekt, absolut ingen.

Skit bra Det är tufft nu, men det kommer gå över, det blir bättre. Kanske har han också en diagnos i botten????? Kan ju vara lite det som krockar också. Bara en tanke.

Min mamma säger att Freja är precis som jag var som barn, kopior!

Gör också sådär, sköter hon inte sig så får hon sitta fast och sura, visserligen handlar jag bara det absolut nödvändigaste för jag orkar inte alltid leta upp allt de jag egentligen tänkte ha, men jag vägrar fly ur affären och låta henne vinna, så tja jag antar att jag är envis, precis som en stenbock

Hon tuggade på tre kinderägg en gång, jag betalde dom såklart och utanför så åt jag upp dom och lade själva äggen i min väska! Freja fick inget, varken choklad eller leksak. Hitills har hon inte gjort något liknande igen, men det kommer hon alldeles säkert att göra De är ju min dotter och jag hade gjort det igen bara för att kolla.

Men precis. Man är människa, ingen robot. Någonstans måste även vi få utlopp liksom. Bättre att gå utanför och skrika eller sparka på träd en stund.

Förstår hur du menar där. N har jag ju mina systar i samma kommn, men den ena har två egna barn, varav en e prematur som föddes den 24/7 fast hon skulle kommit den 29/8 så hon har fullt upp. Den andra är sjukskriven för en massa skit, liknande som min och har ju fullt upp hon med fast med sig själv ganska ofta.

Synd att vi inte bodde nära, för då kunde jag kidnappat din son några timmar då coh då och rastat bägge barnen, sånt e jag bra på tydligen, säger folk iaf

Har du någon medicinering? Sköter du den?

Någon här nämde stödfamilj, du kanske borde ansöka om en sådan. Det är inget fel i att be om hjälp OCH den är till för både dig och sonen. Om du får landa och andas ut lite så blir ju du en bättre förälder. Min ena syster har NF och mamma hade stödfamilj till henne, 3 barn hemma och en på stödfamilj. Min syster hade så stor hjälp av den faktiskt, mamma med och vi andra barn också. Än idag träffar vi hennes stödfamilj, frun där har en butik i centrum här och min syster som idag är vuxen med två barn är också där och tar en kopp då och då och umgås.

Livet har lärt mig något, att be om hjälp är inte fel. Men det är fel att gå och lida för att man inte vågar be om hjälp, för att man är för stolt eller vad man nu anser sig ha för skäl.

Jag hoppas iaf så innerligt att d får landa och känna efter innan d gör ett beslut som kanske vara överilat och som kommer ge dig mer ångest i framtiden. Försök att andas ut, skriv ner hur du tänker, vad som e jobbigt, bra ect, gör en plus och minus lista, försök sortera kaoset inom dig.

Har du någon kontakt med öppenpsyk eller liknande? Om, så bolla där, om inte så se till att få det och bolla där. Man behöver bolla och få hjälp att sortera ut saker ibland.