Jag skäms

Jag håller med om allt TygTiger säger. Vidare så tänker jag även att all typ av konst är synnerligen bra medel för att påvisa orättvisor och skapa debatt. Det har skapats flera musikgenrar för just det syftet.

Om man inte får kritisera eller håna profeter, gudar eller ikoner borde det inte heller vara tillåtet att göra så mot verkliga personer, och vips så har vi förlorat ironi och satir.

Skulle vi göra undantag för religiösa fenomen och figurer låter skulle vi också låta religionen betämma regler för konstens existens. Och skulle inte det medföra att det blir svårare att föra diskussioner om religion i allmänhet? En fundering bara...

Så det är ok att tycka som man vill så länge man inte visar upp sina åsikter för andra?
I min värld är det raka motsatsen till åsiktsfrihet.

Poängen eller syftet kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte är tillräckligt insatt, men det har ju onekligen skapat en intressant och viktig diskussion. Just den om yttrandefrihet och hur långt man faktiskt får gå. Eller snarare i vilka sammanhang som den inte får gälla.

Som jag har sagt tidiigare, så verkar religionen vara ett sådant fenomen som inte tål att kritiseras. Varför ska just religion vara undantaget föremål för kritik, när det går alldeles utmärkt att kritisera hela gruppen för till exempel deras politiska åsikter?

Jag förstår att din tro är mycket personlig och en stor del av din identitet.

Min poäng är bara att jag till exempel som inte har någon tro, åtminstone inte någon religiös sådan, får tåla att folk kritiserar min livsåskådning, varför ska en religiös slippa undan bara för att den är religiös?

Jag tror inte att det var det som var poängen, men jag har inte heller påstått att jag är tillräckligt insatt. Oavsett vilket syftet var har det inte så stor betydelse, det som är relevant (tycker jag) är diskussionerna som har uppstått efteråt.

Du skriver i ett tidigare inlägg att man i princip får skylla sig själv om man jävlas med en av världsreligionerna. Jag tycker precis tvärtom, man måste ha möjligheten att uttrycka både kritik och förakt mot en religion utan att bli utsatt för misshandel och mordhot. Utan den möjligheten så har vi ju inte yttrandefrihet i dess sanna bemärkelse.

Det som är lite knepigt med vår svenska yttrandefrihet är att vi faktiskt inte vet hur långt den sträcker sig, då vi har levt i fred så pass länge. I krigssituationer märker man annars ganska snabbt att yttrandefrihet är bara ett fint ord som inte betyder särskilt mycket. Den gäller bara så länge man yttrar de rätta åsikterna.

Det som har framkommit i de här diskussionerna är ju att samhället faktiskt inte är tillräckligt tolerant för att klara av den yttrandefrihet som vi hela tiden säger att vi värnar så om.

Jag kom att tänka på en personlig erfarenhet från min tidigare arbetsplats. Vi tyckte allihopa att vi hade så högt i tak och kunde prata om allt. Tills det en dag uppstod en diskussion som urartade och vi upptäckte att det inte alls låg till på det viset.
Vi hade, kan man säga, högt i tak så länge man inte berörde vissa ämnen.

Att tassa på tå inför varandra och undvika vissa ämnen är varken detsamma som att ha högt i tak eller yttrandefrihet.

Man kan förvisso tycka att Vilks verk är onödigt provocerande, men om ingen tar steget och försöker så kan vi ju aldrig veta var gränsen går.