Rädd för ALLT...

som du själv säger så beror nog din rädsla på att du inte har nån människa runt dig att prata med om såna här saker . Men kan du inte försöka hitta någon då som du kan ha en sån här diskussion med? En släkting som står dig nära? En väninna? En kompis mamma kanske?

En psykolog i all ära men det du behöver är ju nån på vardaglig nivå att bolla funderingar med om graviditet och föräldraskap, nån som själv varit/är gravid och vet vad du kan förvänta dig.

Mjo, min pappas särbo är väldigt trevlig o jag kan förtroende för henne. Liksom jag har en kompis som jag haft sedan tonåren...men ändå. Känns så himla konstigt att inte ha någon av "eget kött och blod" att prata detta med. Min sambos syster finns också till hands...men nära släktingar har jag inte :/ Fattar inte hur jag kommer fixa det den dagen jag står med ett barn i magen.....låter väl kanske överdramatiskt..men tyvärr så jag känner.
Fast..jag kan väl inte vara den enda som tycker graviditet o barnafödande verkar läskigt?

Du är garanterat inte den enda som tycker det är läskigt att vara gravid och att föda barn! Det är bra att du vet det och det är bra att du vill hitta en lösning! 

Hej.
Tycker du ska vänta med att skaffa barn tills du kommit över paniken lite.

Man ska ju glädjas åt det lilla livet som spirar i en o inte må dåligt av det. Fast kan ju erkänna att jag själv ifrågasatt vad det är som lever i mej stundtals då det känns som en orm i magen. O då har ju såklart bäbis fått smeknamnen ormungen, ormbäbis osv. Lite kul såhär i efterhand men i din sits kanske det mer är panik o ren skär rädsla.

Men när du går på dina ultraljud o du ser ditt barn tror jag nog att mycket av paniken kanske släpper o du blir sentimental istället för det blev jag. Då blev det så verkligt så alla tvivel om ormar försvann, dock behöll jag smeknamnen då jag tycker det e lite kul fortf.

Hoppas det ordnar sig för dej, vännen.

Massa kram o sånt.

förstår vad du menar mamma är ju mamma. vet inte vad jag skulle göra utan min även om jag ibland är trött på henne men försök prata med andra. Graviditeten och barnet kanske blir en liten pusselbit i ditt liv, kött och blod och DU blir mamma.

Ja,, jag skulle ju såklart vilja bli en bra och trygg mamma åt en son/dotter. Kunna ge dem allt som jag inte hann få av min mamma. Det känns förjävligt att hon rycktes bort från mig så tidigt....:S Tror inte folk fattar hur hemskt sånt är....