AVA klinik i Riga

lyckligtlottad1982: Vi har varit öppna från start att vi får hjälp med IVF och familj och nära vänner och kollegor vet att vi gjort ÄD. Självklart kommer barnet att få reda på det på ett bra sätt när det blir äldre. Inget konstigt med det, oavsett vad så är jag ändå biologisk mamma, om än ej genetisk ;)

Har under hela fert-resan (från utredning, via IVF och ÄD) fört dagbok med tankar och händelser. Den är toppen att läsa i ibland för att få perspektiv på tillvaron!

Även vi har varit helt öppna med att vi valt äggdonation, kommer vara helt ärliga mot barnet med( om det blir något)
Min svärmor har förmedlat att hon inte tycker att vi behöver säga det till någon, men jag tycker  inte att det är något att skämmas över och att inte berätta kan skapa problem.

På måndag ska jag göra gravtest och sedan ta prov på tisdag och torsdag 
Än så länge har allt gått bra, inga blödningar eller smärta, har bara varit supertrött, men vet inte om det kan vara progesteronet. 

Hur har ni blivit bemötta av omgivningen?

Vi har varit ganska öppna mot våra nära vänner. Dock har jag inte sagt något till min syster och min bästa vän. Men till vissa andra. Inte till några kollegor. Vi har inte bestämt hut öppna vi vill vara än.  Barnet skall få reda på det så tidigt som möjligt via barnböcker mm. 

Skall bli spännande att följa dig under veckan. Håller tummarna för ett plus!

 

 Min mamma,bror och syster har varit helt förstående.  Min mamma var orolig över att vi valde att göra behandlingen utomlands, hon tvivlade på hur seriösa dem var, men annars så har dem varit toppen och följt det hela med spänning.
 Min  mans  mamma hoppades på att det kunde lösa sig på något annat sätt, och hon har väl aldrig riktigt förstått allvaret i att jag ändå inte kan få barn själv eftersom jag bara är 25.
Hon gav mig en massa torkade örter att testa. Det var väl snällt på ett sätt. Men när man berättat en så svår sak så vill man bli tagen på allvar, känner jag.

Jag har nog ändå haft tur med en väldigt förstående familj runt omkring mig.

Tyckte det var roligt att du skrev att du kommer använda dig utav barnböcker, samma här, hörde att det finns en bok för just äggdonations barn. 

Är så nervös inför veckan, men ska bli skönt att äntligen få veta 

Jag har blandat lite, en del vet, en del vet inte. Jag har ingen förstående familj men däremot vänner som är helt på det klara.

Vi harr valt att bara berätta för de närmaste och med tiden de som vi känner att vi litar på av olika anledningar.
En del nära vänner som var "självklara" att berätta för har vi väntat med medan jag faktiskt berättat för bl.a. en arbetskamrat och en ganska avlägsen vän. Det beror helt på hur jag tror att de kan hantera det hela.
Även en nära vän kan ha svårt att förstå eller ogilla ÄD medan någon man känner mindre kan skapa ett förtroende och en förståelse som gör att vi berättar.
Men totalt sätt så är det inte så många som vet. Vitkigast för oss är att ha några som förstår och kan stödja oss och att barnet får vara en av de första som får veta.

Boken som nämndes ovan kan man hitta och köpa här:  mj-design.se/jellonf%C3%B6rlaget
Jag har den och tycker att den verkar ganska pedagogisk men jag är inte helt förtjust i bilderna. De kunde vara fler och roligare (min personliga åsikt som så klart inte alls stämmer på andra).

Jag tror vi tänker lika där. Vi har berättat för några. Någon arbetskamrat och någon inte så nära vän, vågra nära vänner, för en syster, för min bror tjej, men inte för min andra syster eller för min bästa vän. Beror lite på hur man känner att man har förtroende och hur man tror att personen ser på det här med äggdonation och hur stöttande eller egoistiska eller drar nytta av andras olycka människan i fråga är... Helt irrantionellt hur man gör urvalen till vem man skall berätta för, men har med olika typer av förtroende att göra...

Ja, precis så är det för oss också.

Samma för oss! Totalt sett är det väldigt få som vet.

Vi har bara berättat för ett fåtal (föräldrar, och någon enstaka kollega) att vi har svårt att bli gravida och gjort olika slags hormonbehandlingar (specificerat mer för föräldrar än kollegor). Men den enda som vet om att vi valt att gå vidare till äggdonation är min mamma. Inte ens min mans föräldrar vet om detta. Att inte berätta för dem är ett val min man gjort. Självklart ska vi berätta för barnet, och jag antar att fler kommer få veta det då. Det är ju inte som att barn är särskilt hemlighetsfulla av sig!