30+, barnlös och singel...

Men 32 är väl inte sa gammal! jag bor i München är 26 ar och är alltid ca 10 ar yngre än alla mammor. Manga i storstäder skaffar inte barn förens senare. Du har inte funderat pa att flytta till en större stad för att hitta fler som singlar?

Jag mycket väl igen mig i mycket av det du skriver.

Dock hade jag - mot alla odds - turen att träffa vad jag trodde var mannen i mitt liv för snart fyra år sedan.
Den sista eviga singeln var räddad! Nu var det äntligen min tur att ha familj.
Vi flyttade ihop, skaffade en till hund(jag hade en sedan tidigare), skaffade större bostad, förlovade oss, flyttade till hus, skaffade kombi.

Men vad gör det, när min "mannen i mitt liv" inte vill skaffa barn?
Han sa från början att han ville, men nu har han ångrat sig.
Jag har kronisk ledsjukdom, så det är inte guld och gröna skogar att "bara" heller. Men jag vill så gärna, jag tror på mig själv, att jag har mycket att ge och jag vill ge det till ett barn!

Jag tänker som dig och gjorde det även innan den här relationen. "Det finns inseminering och jag kan göra det själv". Men det var ju inte det jag ville. Jag ville att barnet skulle ha både mamma och pappa fyskiskt och nära.
Och sedan att inte behöva stå med allt själv(speciellt när man är kroniskt sjuk och inte kan jobba smärtfritt 100%), ekonomi, m.m. Och någon att ventilera med som upplever samma sak under samma tak.

Det låter kanske enkelt att flytta. Jag gjorde faktiskt det och bodde i en storstad i fyra år. Men det gjorde ingen skillnad(för mig iaf) och några år efter att jag flyttade tillbaka till "hålan" så hittade jag ju kärleken.
Men det känns liksom bara skit nu ändå. :(

Låter väl som gallimattias, men du är inte ensam.

hesu78: Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter. Skönt att höra att man inte är ensam, men tråkigt förstås att det inte blivit som du önskat. :(

Fy vad jobbigt. Att inte få barn och vara singel är tråkigt ( om man har barnlängtan) och att längta efter en partner är jobbigt. Att som barlängtande par inte kunna få barn är jobbigt, men att leva med en man som ångrat sig och nu inte vill ha barn då man själv längtar tycker jag på många sätt är svårare. Det blir sprickor mellan era mål med förhållandet, det är jobbigt att vara ensam men jobbigare att vara ensam tvåsam. Menar inte att tala illa om ditt förhållande men det låter svårt för dig nu.

TS,

om det är till nån tröst så var jag i samma sits. Träffade min drömman när jag var 35 men tyvärr var han upptagen då... Det skulle dröja ytterligare ett par år innan vi blev ett par men det visste jag ju inte då så jag funderade allvarligt på inseminering i Cph.... Det slapp jag eller så var det inte meningen! Nu kämpar vi tillsammans så mitt råd är, ge inte upp!! Jag är glad att jag väntade  

Det var nog 6 av 7 av mig och mina vänner som träffade den rätte när vi närmade oss 36-37. Alla utom jag fick barn sent (runt 40) antingen på vanlig väg eller IVF och vi adopterade. Så alla vi som satt och oroade oss i 30-årsåldern har familj nu, utom en. Ingen av oss hade kunnat förutse vem drömprinsen var, men han dök faktiskt upp. Så lev ditt liv, ha roligt och skratta mycket så ser ni varandra i en folksamling en vacker dag! Deppa inte ihop och sitt hemma eller snacka skit om alla hemska karlar... (vilket är lätt hänt) för då minskar chansen radikalt

Du har rätt i allt du skriver, du behöver absolut inte be om ursäkt. Det är precis så.
Tvåsam men ensammast i världen, så känner jag mig.

Även om jag blir helt ensam(utan sambo) så står jag ändå egentligen utan barn, för det finns inga pengar till seminering i Danmark för tillfället.
Det känns inte vettigt att låna pengar för att bli gravid(som kan ta en evighet och massor med försök) när man sedan resten av sitt liv ska försörja ett barn.

Jag vet ju inte ens om jag kan bli med barn, har aldrig någonsin försökt.
Vet inte hur jag ska gå vidare nu. Känns bara som ett stort svart hål.

Nä, och jag tror sällan att det är smart att planera att skaffa barn själv när man eg. vill ha någon att dela barnet med. När man nyss blivit dumpad el lämnar mot sin hela vilja är ju inte en bra tid. ( Jag tror sällan att nån som väljer att ensaminseminera helt och fullt varje dag tycker att det är ett fantastikt beslut man tagit, att ha valt att bli ensammamma, de gånger man genomskinlig av trötthet sitter och håller kolikbarn som inte sovit en natt sen det föddes. Men att till vardags känna att man saknar en partner o pappa till barnet verkar inte som en bra utgångspunkt) För att singel inseminera tycker jag att det är viktigt att man är trygg i sitt singelskap och inte på jakt efter något annat som man känner sig ledsen att man inte kan få.
Jag håller med om dina tankar om att låna pengar, har du inte pengar nu får du troligen inte mer när du är föräldraledig och när du börjar jobba är det svårt att jobba heltid.

I mina ögon är det det som skulle kännas tuffast, att leva tillsammans med en man som inte VILL försöka få barn. När det är det jag vill så gärna. Men när ett förhållande du längtat efter och han är bra på alla andra sätt är det ju inte en enkel sak att lämna honom heller. Det är kanske inte så att du lämnar honom och då rasar "tegelväggen" du burit på dina axlar och allt blir så mkt enklare. Men lever du kvar med honom kommer det också gnaga. Kan du gå i terapi eller hos nån kurator? Det tror jag kan kännas bra, att prata av dig och bestämma dig för hur du väljer att leva ditt liv. Det är lätt att glömma att det är våra egna val som tar oss dit där vi hamnar, när man känner sig instängd i sitt förhållande etc. och känner att man inte är nöjd men inte har något val är det lätt att bli bitter på sig själv, sin sitvation och omgivning.

Alla kvinnor i min släkt är singlar. En kusin till mig fick barn när hon var 40, med en ful idiot som sedan inte ville kännas vid barnet.
Jag har misströstat sedan länge... har man som jag lite krav så är det komplett omöjligt att hitta en man, i Sverige. Om man inte gillar flint, ölmage och svenssonliv är allt bara ÖKEN. 

Hahaha...det är ju så att män som är nåt att ha, också vi ställer vissa krav på de framtida mödrarna till våra barn. Ni i er släkt har kanske taskiga gener så att männen (omedvetet) skräms bort av det.