Någon med en sambo som inte har några spermier?

Hejsan!

vintern 2005/2006 började min man och jag försöka skaffa barn, vi var då 34 och 40 år gamla. Inget hände. Efter några år gick vi till Kvinnokliniken i Göteborg och gjorde tester, jag var helt frisk, min man däremot verkade ha lite dåligt med spermier.
Han skickades till Sahlgrenska, fick först stå i kö för att komma på en vanlig undersökning där de egentligen bara berättade om vilka möjligheter som fanns och klämde lite på testiklen. Min man opererade bort ena testikeln som tonåring men den kvarvarande verkade vara helt ok. Han skulle dock få göra en biopsi, och fick återigen stå i kö. Biopsin gjorde inte ont men visade inga spermier. Det beslutades att ett större prov behövdes tas, ännu några månaders kö och ytterligare ett prov.
Nu kom de fram till att han hade spermier men de var alla döda och vi kunde därför inte göra IVF, däremot satte de upp oss i kö för att göra insemination med donerad sperma. Den kön var 1,5-2 år lång,,, Vid detta laget var jag 37 år och därför kändes 1,5-2 år en alltför lång tid att vänta så vi skrapade ihop lite pengar och kontaktade Storkkliniken i Köpenhamn.
Vilken skillnad mot i Sverige!
Ingen kö! Snabb hantering av pappersarbetet. Och man väljer huruvida man vill ha anonym eller öppen donator, i Sverige måste alla donatorer vara öppna så att barnen kan kontakta dem om de vill när de är 18 år. Vi valde en öppen donator eftersom vi ju stod i kö till en insemination i Sverige. Fick vi två barn skulle de ju ha samma möjligheter att leta upp donatorerna.
3 månader, sammanlagt 30000 kronor och tre inseminationsförsök senare var jag gravid. Efter en normal graviditet födde jag vår dotter i december 2009. Hon är vår dotter oavsett vad hennes dna säger. hennes pappa avgudar henne.
Kort efter födseln ringde Sahögrenska och sa att nu var det vår tur att bli inseminerade hos dem, när jag sa att vi ville gärna vänta åtinstone någon månad tills jag hade läkt igen, fick jag svaret att om vi redan hade barn så fick vi ingen gratis insemination i Sverige. Undrar om det är hela Sverige eller bara här i Göteborg,,, Hade vi vetat om det hade vi använt en anonym donator på Storkkliniken, men annars hade vi inte ändrat på något utan ändå gjort inseminationen hos dem. Det sägs ju att tid är pengar och ju äldre jag blir desto färre friska ägg producerar jag.
I vilket fall som helst tackade vi så snällt för att våra skattepengar inte skulle användas på oss i just den situationen och kontaktade åter Storkkliniken, reserverade 4 portioner sperma av samma donator som vår dotter hade. Blir det fler barn har de åtminstone samma genetiska bakgrund.
I helgen var jag i Köpenhamn för min första insemination, nu är det två långa veckor tills jag vet om det blev bu eller bä.

Vad jag vill säga är att om man verkligen vill ha barn, och tiden börjar bli knapp, då är Sverige inte så snabba i vändningarna, många och långa köer till allting, och inte så givmilda med skattepengar.

Kanske hjälper detta någon, att få höra talas om andras situationer får ofta mig att förstå att jag inte är ensam om mina problem.

Kram

Vi som valde en öppen donator fick en lista med information om tillgängliga donatorer. Informationen var ögonfärg, hårfärg, längd och utbildning/yrke. Min man är lång med bruna ögon och mörkbrunt hår. Läser man på Storkklinikens hemsida står det att om man vill ha brunögda donatorer med mörkbrunt eller svart hår så är donatorerna oftast inte av skandinaviskt ursprung.
Eftersom båda jag och min man är ljushyade valde vi därför en donator med melarad ögonfärg, precis som mig. Vår dotter har cendré-kastanje färgat hår, det lär mörkna när hon blir äldre, och melerade ögon.
När jag var på Storkkliniken i helgen var där en lapp på anslagstavlan om tillgänglig sperma från en indier. Så det är nog inte omöjligt att ni kan få en donator med samma färgskala som din sambo. Däremot får ni kanske inte veta om donatorn är just alban eller någon annanstans ifrån.

Jag kan inte tala för alla, men för oss har det varit så att innan jag blev gravid oroade jag mig mer än min man för hur han skulle hantera ett barn som biologiskt inte var hans, men ända sedan jag blev gravid har vår dotter varit just vår dotter, oavsett hur hon blev till. Min man är hennes pappa och jag är hennes mamma. that's it. Hur hon blev till är inte det viktiga, att vi älskar henne över allt annat är det enda som betyder något. =)
Och jag skulle göra samma sak igen. Jag kan inte tänka mig ett liv utan barn, att vi fick använda oss av donator är oväsentligt. Om du skulle behöva ett nytt hjärta skulle du ju ta emot ett och inte fundera på huruvida det är det rätta att göra för dig. vill ni ha barn och donator är det enda sättet så behöver du nog inte oroa dig för att det inte skulle vara det rätta. =)

Men kanske har ni spermier och ägg själva och kan genomgå ivf då behöver ni inte fundera längre. Oavsett vilket så önskar jag er lycka till. Barn är underbara, oavsett hur de blir till.
Nu ska jag gå och lägga mig bredvid min man och vår vackra dotter.

God natt!

Tack!

På Storkklinikens hemsida (http://www.storkklinik.dk/se/) står det följande om donatorerna:

"Donatorerna är män med skandinaviskt utseende, med en genomsnittsålder på ungefär 25 år. Vid speciella tillfällen kan vi rekvirera donatorsäd från annat etniskt ursprung.

De flesta donatorer är studerande vid högskolor och universitet i Danmark och deras motivation är oftast både ideella och ekonomiska.

För att bli en godkänd donator, ska man igenom flera medicinska undersökningar och ha ”friska” bakgrundshistorier."

I den senaste Mama står det lite info om insemination och det verkar vara olika på olika ställen vad du får för information om donatorn. Men på Storkkliniken får du veta ögonfärg, hårfärg och längd oavsett om du använder anonym eller öppen donator. Och donatorns utbildning/yrke om man väljer öppen donator.

I senaste Mama står det oxå om den brunögda, mörkhåriga och bronsfärgade kändiskocken Leila Lindholm, hennes son är blond och blåögd,,, Så bara för att man tror att ett barn ska se ut på ett visst sätt behöver det inte alls göra det.
Vår dotter har mina färger, inklusive blå-grön melerade ögon trots en brunögd donator,,, =)

Själv förstår jag till 80-90 % danska om den talas sakta och tydligt. Och första besöket för oss erbjöd de sig att prata på engelska men eftersom jag förstod och min man sa sig förstå tog vi det på danska och svenska. När vi sen var hemma igen visade det sig att min man inte hade förstått någonting,,, Så om ni tycker att danska är svårt bör ni prata på engelska med dem. =)

Läkaren på den privata kliniken vi var på här i Gbg föreslog Storkkliniken. Så vi tittade inte efter fler. Och vi är väldigt nöjda. =)

Haha, är de otydliga be dem prata på engelska, det kan de lika bra som oss. =D