vad kallar ni er.. bonusmamma, styvmamma, extramamma, för ert namn eller??

jag försöker hitta nåt som ska passa bra för både mig och barnet...

och varför säger jag då även för mig..

det har inte med att göra att jag känner någon konkurrans..nej så är det inte

utan denna kvinna, och barnets pappa har pratat så illa om mig tillbarnet, pappan har socanmält mig för div saker och skäller på mig jämt i telefonen om alla saker,
hon, hans fru, har pratat öppet till barnet om att polisanmäla migför alla möjliga saker, hon beklagar sig inför barnet om saker som är tagna ur sitt sammanhang som jag endast har skrivit till pappan i mail för att hålla barnet utanför vår lilla dispyt.
Dessutom går han och hon och försöker övertala barnet att flytta hem till dem, trots att barnet sagt att h*n vill bo med mig. och även sagt så till soc.

Så för mig känns det fel just att kalla henne för en extra- bonus - styv mamma.

för jag anser att det är rakt emot vad en mamma gör mot någon man tycker om.

Men det där med extraförälder lät riktigt bra.
Det kanske kan kännas bra för oss båda..

jag vill ju att vi ska säga samma sak.. trots att vi nu i 9 år kallat henne för hennes namn. Så av någon anledning i samband med allt ovanstående jag har skrivit så ska barnet nu kalla henne för extramamma.

Det kändes inte rätt för mig.

Och jag ska poängtera att jag har absolut inte skällt ut varken barnet eller henne/pappan. Utan sa som jag skrev att vi kan kalla henne för det namn hon har.

TAck för att du förstår.. det är viktigt för mig

jag vill att jag ska kunna prata bra med barnet om hans pappa och frun utan att visa att jag ogillar vad han kallar henne för.. sånt kan komma i utryck utan att man märker det och jag vill inte visa mitt ogillande inför barnet.
utan barnet ska få vara glad med sin pappa och hans familj.

så det känns faktiskt viktigt att hitta ett rätt ord som passar oss båda.

och tack för stödet!

Jag hade väl tyckt att om relationen oss emellan hade varit bra så hade det nog varit ok att han kallade henne för extramamma...

men då jag känner att  så inte är fallet.. så känns det fel för mig.

och jag tycker det är viktigt att vi säger samma sak jag och barnet.
Det låter lite som att "de" dvs pappan/frun lagt orden i hans mun...  för barnet har alltid kallat henne vid namn.

jag har absolut inte blivit arg eller förbjudit.har inte sagt att barnet inte får säga si eller så..  har inte velat ajja eller fya på nåt sätt just för att det inte ska vara jobbigt för barnet då det äredan är så mycket i hetluften just nu.
bara sagt att hon har ett namn och att jag tycker att det uger ju ganska bra att säga det.

barnet bemötte det med att h*n kan säga styvmor med.. som de gör i bla askungen.. vilket fick mig att asgarva.. för det var ju lite associationer om att hon var elak mot barnet och det har hon ju inte varit på det sättet, fast det är elakt att prata elakt om mig till barnet så kändes det ändå fel.

Men jag ska nog framföra att extraförälder och hennes namn är bra passande när barnet pratar om henne hemma..

Det kan kännas lite stelt att säga "pappas fru".. hon och barnet har ändå träffats i 9 år.
Jag säger nog själv "hans fru" för vi har aldrig träffats.. hon är ju inte en person för mig utan bara ett namn och just hans fru och barnets halvsyskons mamma.

9 år är barnet.. bor varannan helg.

har aldrig sagt nåt sånt förut.. och vi pratar mycket om familjen och halvsykon där om att de är precis som lika mycket syskon som syskonen hemma,  och har så alltid gjort för att han ska känna att "trots" att det bara är varannan helg så är det hans familj och det är inget halv eller så.. för barnet är det enda halvbarnet.. sedan är det flera helsyskon på vardera sida..

sättet som det kom fram på.. att... det meddelades till mig från barnet.. att jag kan ju kalla henne för extramamma... var som om de hade pratat om det under helgen.
Det var inget som barnet kommit på själv.

Nej inte lika länge.

inte förrens barnet var ca 1½ år...  vilket ändå är nästan 17 % av barnets levnad.

och det är inte lika länge.
Sen har de träffatsa varannan helg och barnet har bott med mig hela veckorna.
Så det är ganska stor sillnad.

jag har verkligen inte gått i taket.. om du läst mitt #9 så kan du förstå hur jag resonerar.

Om hon hade betett sig som en "riktig" mamam och inte med att tala illa om mig hade kallelsen "mamma" absolut inte varit någon fråga.. ja det hade dessutom underlättat om hon hade velat visa sig någon gång så jag visste vad det var för människa men efter alla år har jag inte ens sett henne.

känner ingen konkurrens alls heller.. jag vet efter alla nätter barnet sover bredvid mig och somnar på  min mage (trots 9 år) mig älskar mig ofantligt.

Nä skulle aldrig skälla på barnet om det...
igår pratade vi lite och jag sa att barnet ska vara glad över att h*n tycker om henne.. för fy så hemskt jobbigt det hade varit om det inte var så, att inte tyckte om henne och vara tvugen att träffa henne för att man vill träffa sin pappa.

då var h*n ju glad att h*an tyckter om henne.. och så tänker jag med.. att bra att h*n gillar henne för då trivs h*n ju bra där..  det omvända hade varit jättejobbigt.

Det är kompisarna där borta som börjat kalla henne för hans extramamma..  frågade om h*n kom på det själv, kände om h*n ville säga så då sa h*n som det var.

jag försöker alltid ha en öppen dialog med barnet så att barnet kan våga säga allt till mig, bra som dåligt saker.
OCh det dåliga hörde jag ju när barnet bad mig att prata med pappan och hans fru om att sluta säga sådanna saker om mig
oj vilket rabalder det blev.

Men jag får väl låta barnet säga extramamma...  det är det som gäller nu tydligen.

Det förstår jag verkligen inte.

varför är man inte glad över att barnen trivs... jag hade tyckt det varit jättejobbigt om barnet inte tyckte om alla i den familjen. Det känns bra när barnet faktiskt tycker om alla. ink frun.

Ett tips är att istället vända på det till barnet.. att prata mycket positivt om den andra föräldern, även om man inte kan hitta nåt bra så kom på massa positiva saker.
När barnen vet att det känns bra att man pratar gott om varandra så kan de öppet börja ifrågasätta varför den andra säger en eller annan sak.
DÅ kan ni höra det mer rakt ut och ta upp det med mamman.

Barnet som ofta ringer sig pappa och får göra det när det vill har nu börjat fundera på varför pappa inte ringer tillbaka...

Om man är den "goda" så kommer barnen själva att göra klart för vad de vill ska gälla.

Mitt barn vet att om h*n själv vill flytta hem till pappa och börja skolan där och träffa mig vh så är det helt ok. Jag kommer att hjälpa till och stötta så att det kan funka.
Men så långe barnet ska bli övertalat av sin pappa så säger både jag och barnet nej.
Barnet verkar ju tryggt med att veta att jag stöttar även om h*n väljer att bo med pappa, det innebär inte att välja bort mig utan byta hem ett tag.

Tyvärr är det många som agerar precis tvärtom och ger barnen skuldkänslor för att de "väljer" den ena och inte den andra.

Ja det var ju oxå en sak.. då hade det varit en annan femma med..

men här ska det divideras och tjafasas om varenda krona extra typ mer än det minimala underhållet på 1273 som jag önskar att de lägger på barnet.. som tex till läger, skjuts till/från lägret (jag har ingen bil) och saker..
Det ska snålas som in i vassen för barnet för den tiden h*n är med mig.. men hos sig har de kläder som inte kommer till mig, och 21 växlad cykel mm

här är det ärvd cykel utan växlar och jag får snåla för att det ska gå ihop men frågar jag efter nåt så ska det tjafsas om varenda kostand.

Har bett om högre underhåll men fick till svar att accepterade det jag fick eller återkomma med en stämnng typ.
Det är ju inte meningen att gå till mig utan till barnet.

ja det är många känslor så hänger på det där att för mig känns det fel att barnet säger  just extramamma..

extraförälder hade varit bättre... eller namnet.. 
För det är även som du säger att en "mamma" ställer ju upp..

Men som jag skrivit innan... om det är det enda barnet vill kalla henne för så ok.. jag ska lirka försiktigt och se vad som händer..  eller acceptera ett tag och se om pappan m famlij kan ändra sig.

Jag är hans mamma
jag har tyckt så med men så har det blivit.

Hade gärna sett vem han är med när han är där.

Åh det gör inget.. jag för stod att du läste lite baklänges..

alltså..  jag vet inte.
en gång så var hon med när han lämnade sonen men hon klev inte ens ur bilen och sa hej....

så han vill nog inte att vi ska träffas..  de brukar prata illa om mig hemma hos pappan.
Sonen kommer hem jätteledsen och tom gråter åt det.
Han tycker om dem men vill verkligen inte höra deras åsikter. Han älskar ju mig.

Det är ju det som känns fel för mig.. jag anser att en "bonusmamma" ska vara snäll som en extramamma.. inte prata illa om hans riktiga mamma.
Det har gått så långt att sonen nu nästan inte vill åka dit alls.. han pratar om att inte vara på fritids när pappa kommer utan  "rymma" hem till mig och vara onåbar.
Han vill inte längre ringa sin pappa som han gjorde förut, förut kunde han ringa pappa fler gånger i veckan trots att hans pappa aldrig ringde till han självmant.

De brukar ha förhör med han.. fråga saker som vad jag gör när jag blir arg, och skapa en typ av rädsla hos han.  Påstår att han aldrig saknar mig... fast jag är nöjd att jag tillgodoser hans behov av mig så bra att han inte behöver sakna mig så.

Ja massa mer.. jag har svårt att tänka mig detta som en bonusmamma för i min värld är man snäll även som bonusmamma, även mot riktiga mamman, precis som den riktiga mamman är snäll mot bonusmamman i ord. Man talar inte illa om varandra.

Det har även hänt saker på en månad...

men visst vänder han kappan efter vinden.
Han säger helt klart lite av vad han tror att vi vill höra.

Fast han är inte rädd för dem.. pappan försöker få sonen rädd för mig.
Han vill inte åka dit för att det är jobbigt att de talar illa öpet om mig.

jag önskar jag visste med.. men han säger att han inte vill för att  pappa tycker illa om mamma. när jag frågar varför han säger så säger han.. för att pappa inte är snäll mot dig... så jag vet inte vad jag ska göra...

jag tror inte längre att det är själva samtalsämnet i sig... utan att det är en protest mot att han inte får ha sina egna känslor där om du förstår vad jag menar..
Det kan också vara som så att han är rädd att inte komma hem igen.. då hans pappa vill att han ska byta boende och flytta dit, trots att han har sagt att han vill bo varanann vecka eller mest till mig.
Han har flera gånger berättat att pappa pratar om att flytta till han fast han säger att han inte vill.
vad ska jag göra.. jag måste försöka vara neutral.. så jag har sagt att den dagen han själv vill flytta ska jag hjälpa han med det så det blir bra.

Nyligen var han hos sin pappa i 2 veckor och då frågade han mig när han kom hem om varför jag ville bli av med han.... vilket jag fick förklara att så var absolut inte fallet.. hans pappa hade tydligen sagt det så.
jag behövde lite tid för mig själv med. Och pappa kan också ta ansvaret att vara pappa ett tag med lite mer vardag.
jag sa att jag vill absolut inte bli av med han på nåt sätt..

ja jag har i alla år önskat ha en kontakt med henne som träffat och bor med mitt (vårt) barn.. men det har inte blivit bemött.

jag förstår dig...

här är det inte sonen som kommit på det själv heller.. efter vad som framkommit. utan hans kompisar där (som är barn tills hans pappas grannar och vänner) säger att det är en extra/bonus-mamma. Sonen nappade på det. 

Det är mycket som kommit ganska plötsligt här.. 
kalla henne för extramamma, pappan vill att han ska flytta, det pratas illa om mig...

 

Det är nog det som det handlar om.... vad hon visar mitt barn.

barnet mår dåligt av att vara där så både pappa och fru pratar illa om mig öppet inför sonen och deras gemensamma barn.
Sonen kommer hem, ledsen, frågar varför de tvingar han säga saker etc...

Sååå illa de har gjort mitt barn...  usch..  han har tom planerat att rymma från fritids för att inte kunna åka till pappa pga situationen.

SåÅ i detta läge tyckar jag faktiskt att hon ska få förtjäna titeln.

Så detta har inget med varken svartsjuka eller rädsla att göra.
Och jag kan inte glädja mig i att pappan och frun gör så här.

för inte så länge sedan åkte sonen till pappan i 2 veckor. Han är där normal ananrs varnnan helg.
jag var trött och sliten och hade många psykiska påfrestningar.
Jag sa inget av detta till sonen, bara att pappa ska hämta han.
Sonen blir jätteglad  (det var innan han planerade att rymma) och vi packar hans saker

När sonen kommer hem frågar han mig.. mamma varför ville du bli av med mig?
Så har hans pappa eller frun förklarat för honom om varför han åkte dit

Han var ledsen och trodde att jag inte skulle vilja ha han och att han var rädd att han skulle vara tvugen att flytta till pappa.

Så är man en elak styvmor så anser jag att man måste förtjäna "mamma" titeln.