mummy40 skrev 2010-05-05 18:36:34 följande:
hej. Hoppas ingen tar illa upp nu, men jag behöver skriva av mig lite,då jag inte har nån att prata med. Igår hade jag tid för Nupp,då jag skulle varit i v 12, hade efter det-om allt hade varit bra -tänkt att skriva o berätta detta här i tråden ,det är ju en liten babyboom här inne....Gjorde Vul i v 7 och hjärtat slog då,men någon v senare började jag få en känsla av att något inte stämde längre.och rätt hade jag .Har alltså varit dött i minst tre veckor. ska t läkaren på fr, för ytterligare koll,faan det kännns inte som vi behövde detta också. Kan detta ha att göra med min extremt ensidiga kosthållning pga amningen och ett sänkt allmäntillstånd efter vårt kämpiga första år med sonen samt att jag hade allldeles förhögt tsh-22 när graviditeten bekräftades? nu skall man vänta på att det startar eller? Vill skrapas,men Bm pratade om att jag skulle blöda ut m tabletter, vilket skrämmer mig..-
Jag har heller inga vettiga råd att ge, mer än att jag fostret tar vad det behöver av mamman, oavsett hur mamman mår. Jag funderade ju på om jag ens kunde bli gravid efter att jag mått så kasst, tappar hår, inte kunnat gå mm (som ju "bara" visade sig vara celiaki) men det gick ju och *pepppar peppar*, än så länge verkar allt ok.
Dock hade jag ju mycket blödningar med sonen och då hann jag tänka mycket om missfall, skador mm och då kom jag fram till att är det något allvarligt fel på fostret så är det nog ändå bättre att det inte blir något så man istället kan försöka på nytt och få ett hyffsat friskt barn. Min mamma födde en dotter med ryggmärgsbråck och vattenskalle och gick nästan hela graviditeten ut innan värkarna satte igång, vad de trodde var en normal förlossning av ett frisk barn. De visste inte att hon var sjuk, hon levde 20 min, och ja, de har väl satt sina spår i mig med. Med facit i hand hade det varit lättare för alla om hon hade fått missfall tidigare. Men å andra sidan så föds det ju underbara människor med både vattenskalle och ryggmärgsbråck som överlever. Så ja, man kan ju aldrig veta.
Hade min syster överlevt så hade inte jag funnits. Så försök att se det som att denna gång var det inte meningen och så hoppas jag att ni efter att ni sörjt klart vågar försöka igen! Kram!